Ingenstans står det att kyrkbyggnader valdes bort av teologiska skäl

Maria Cruz bidrar med ett viktigt inlägg i den pågående debatten om hur vi utformar våra kyrkobyggnader. Jag håller helt med om att begreppet Kyrka inte ska begränsas till att bara syfta på en byggnad – det är primärt vi som Kristi kropp som utgör Hans kyrka. Att tankemässigt låsa in begreppen kyrka och gudstjänst till en fysisk byggnad eller en timme på söndagen är att förminska vår kallelse som Guds församling.

Då Cruz företräder ett husförsamlingsnätverk förstår jag att diskussionen om kyrkobyggnader inte känns lika relevant, en av grundtankarna med husförsamlingen är att utgå ifrån hemmet.

Även vi som tillhör församlingar som har kyrkobyggnader kan hämta viktiga lärdomar från husförsamlingarna, dels det Cruz så tydligt poängterar att låta hela våra liv formas till en gudstjänst och dels att se självkritiskt på våra egna lokaler och verksamheter: bidrar det vi gör till att sprida Guds rike eller blir vi snarare upptagna av att hålla föreningen och lokalerna flytande?

För oss som tillhör kyrkor som samlas till möten i gemensamma byggnader tycker jag däremot att Cruz avfärdande av kyrkobyggnadernas betydelse är lite väl hård. Att Kyrka inte över huvud taget handlar om byggnader blir då en fallgrop jag tycker församlingar bör undvika.

Gud behöver förvisso inga byggnader för att utgjuta sin Ande men vi som Andens folk behöver samlingsplatser där vi kan mötas.

—  Joakim Sätterman

När församlingar står i behov av att omforma eller bygga nya lokaler så utgör påståendet att byggnader är irrelevanta en risk för just det jag beskrev i mitt förra inlägg, att omsorgen om lokalernas utformning nonchaleras.

Det stämmer att vi inte kan läsa om några kyrkobyggnader i Nya testamentet, men inte heller explicit att byggnader valdes bort av teologiska skäl. Att de första kristna inte byggde byggnader har en praktisk förklaring i att förföljelsen av Kyrkan medförde att de behövde samlas i skymundan.

Ser vi till Apostlagärningarna kan vi läsa att utöver att samlas till brödsbrytelse i hemmen så fortsatte apostlarna även att gå till templet. Med Andens utgjutelse på pingstdagen kan det te sig konstigt – varför fortsätta gå till templet när de nu själva var ”mobila tempel” för Guds Ande?

I Apostlagärningarna 2 läser vi att de kristna ”möttes varje dag troget i templet”, även om platsen inte längre var avgörande utifrån att Guds Ande bodde där så fortsatte det alltså vara viktigt att samlas offentligt, fram till dess att förföljelsen satte stopp för detta.

Maria Cruz undrar varför jag, och Lars Anders Johansson i hans debattinlägg, lägger så stor vikt vid kyrkobyggnaderna. En del av svaret kan finnas i exemplet i Apostlagärningarna ovan: Gud behöver förvisso inga byggnader för att utgjuta sin Ande men vi som Andens folk behöver samlingsplatser där vi kan mötas.

Kyrkobyggnaders huvudsyfte är inte att i sin gestaltning marknadsföra Guds (eller vår egen) storhet. Syftet är inte heller att vara en mysig klubblokal för internbruk. En kyrkobyggnads syfte är just att vara en mötesplats, dels för mötet med Gud, dels en mötesplats där vi som församling kan mötas och tillsammans sträcka oss efter att ständigt formas till en klarare och vackrare avbild av Kristus.

[ Läs tidigare inlägg | Maria Cruz: Är det verkligen pampiga kyrkobyggnader samhället behöver? ]

Kyrkobyggnaden kan även vara ett instrument för betjänandet av dem som befinner sig i periferin. Jag är medveten om en risk, och jag är själv kritisk, till att kyrkan både som byggnad och ”institution” kan bli ett surrogat för mitt eget lärjungaskap. Det är bekvämt att församlingen och anställda har ett socialt arbete så att jag inte behöver lägga ner den tiden, det är enklare att ha en öppen kyrka än att öppna sitt vardagsrum.

Samtidigt vill jag inte ställa det ena mot det andra, vi är alla kallade till att vara Kristi kropp men att varje kristen bör leva ett liv i efterföljelse står inte i motsättning till att vi gemensamt som församlingar kan få gestalta Kristus för våra samhällen.

Visst stämmer det att det är viktigare att fråga oss hur vi utformar våra liv än hur vi utformar kyrkobyggnader, men just nu gällde debatten kyrkobyggnaders utformning och jag tycker inte det ska förringas.

[ Läs tidigare inlägg | Lars Anders Johansson: En kyrkobyggnad ska inte kunna misstas för en vårdcentral ]

Som jag skrev i mitt förra inlägg så vill jag understryka behovet av att ha en omsorg om utformandet av våra kyrkolokaler. Detta är inte ett försök till att få församlingar att bygga mer påkostade byggnader, men en uppmaning att se den potential till lovprisning som finns i stundande om- och nybyggnadsprojekt.

Lovprisningen kan, när omsorgen finns där, ta sig direkta uttryck i vackrare byggnader men det kan också bli ett instrument i den bredare kallelsen som Guds församling har till tillbedjan.

Kyrkobyggnaderna har alltså ett viktigt syfte som mötesplats och kraftstation för socialt betjänande i våra samhällen och utformningen kan antingen underlätta eller motarbeta detta syfte. En överdådig byggnad kan fungera avskräckande för en bruten människa i behov av upprättelse, en byggnad som signalerar brist på omsorg kan vara distraherande i sökandet efter helighet och gemenskap.

Låt oss därför skapa mötesplatser som både speglar Guds omsorg och hans kreativa skaparkraft!

[ Läs tidigare inlägg | Joakim Sätterman: Frågan om skönhet underordnas andra aspekter vid kyrkbyggen ]