Debatt

Är det verkligen pampiga kyrkobyggnader samhället behöver?

Replik. I Nya testamentet kan vi inte läsa om några kyrkobyggnader alls. De första kristna träffades i hemmen, skriver Maria Cruz.

Lars Anders Johansson skriver i sin debattartikel den 9/2 om hur viktigt det är att en kyrka ser ut som en kyrka och inte ber om ursäkt för sig i sin utformning. Han verkar utifrån vad jag förstår vilja förmedla att kyrkobyggnaden ska vara något storslaget. På detta sätt kan kyrkan återigen, menar han, göra anspråk på att vara kyrkan mitt i byn.

Johansson skriver visserligen att ett vackert kyrkorum inte är nödvändigt för att fira mässa, men att en kyrkobyggnad i sig kan bli en lovsång till Gud.

Jag tror att allt vi skapar – konst, arkitektur, musik etcetera – kan bli till ära för Gud. Samtidigt tror jag att Gud kan bli lika ärad genom en enkelt ritad huvudfoting som av ett mästerligt konstverk.

Detta är något som Joakim Sätterman poängterar i sin replik på Johansson. Han menar att oavsett hur arkitekturen ser ut kan den bli till Guds ära. Jag anser dock att både Sätterman och Johansson missar något högst väsentligt i sina debattartiklar. Att vara kyrka handlar över huvud taget inte om byggnader.

Det är inte i några vackra rum eller byggnader Gud vill låta sin närvaro bo, utan i dem som tror på Jesus.

—  Maria Cruz

Johannes beskriver i sitt evangelium hur Gud i Jesus tog sin boning mitt ibland oss människor. Han valde inte att uppenbara sig i en vacker byggnad utan som en människa av kött och blod.

När Jesus, Guds son, heligheten förkroppsligad, föds in i den här världen är det inte som man hade kunnat tänka sig i något pampigt palats i centrala Jerusalem. Han föds i en liten avkrok, i ett enkelt hem. Gud väljer ut det ringa för att låta sin härlighet bli synlig. De första som får ta del av händelsen är inte mäktiga män utan herdar.

I det lilla, det som för oss människor inte verkar vara något för världen, sker det storslagna! Det här temat är genomgående i Jesus liv. Jesus lyfter fram det enkla och till synes obetydliga. Han lyfter fram dem som ingen annan ser, han går till de fattiga, utsatta och sjuka - där låter han sin härlighet bryta in.

Både Johansson och Sätterman lägger stor vikt vid kyrkobyggnaden och kyrkorummet, även om de gör det utifrån olika perspektiv. Varför, undrar jag?

I Nya testamentet kan vi inte läsa om några kyrkobyggnader alls. De första kristna träffades i hemmen. Detta berodde inte på att de inte hade råd att bygga några vackra kyrkor utan på att den första församlingen hade fått en helt ny förståelse för var Gud vill låta sin närvaro bli synlig.

Det är inte i några vackra rum eller byggnader Gud vill låta sin närvaro bo, utan i dem som tror på Jesus. Jesus som förkroppsligade Guds närvaro på jorden är tillbaka hos sin far, men han har nu genom Anden tagit sin boning i oss.

Paulus beskriver i Efesierbrevet hur församlingen är en byggnad som fogas samman i Jesus och växer upp till ett heligt tempel i Herren. Det innebär att det är genom våra liv som människor får möta Gud; vi är ett tempel för den helige Ande – sända, på samma sätt som Jesus, till den här världen.

Men, kan man fråga sig, behöver vi inte en kyrkobyggnad för att fira gudstjänst? Paulus talar om att vi ska frambära våra kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - det är vår andliga gudstjänst.

Jakob skriver i sitt brev att det är en gudstjänst att ta hand om föräldralösa barn och änkor. Gudstjänst har alltså ingenting med byggnader att göra. Gud verkar inte vara särskilt intresserad av byggnader alls, utan av hur vi lever våra liv. Vi behöver inse att det är vi som församling, vi som Jesus lärjungar som är kyrkan.

Jesus gick till de marginaliserade, till dem som stod utanför samhället. Han var ständigt på väg. En kyrkobyggnad är till sin natur stationär, medan församlingen till sin natur är mobil och tänkt att vara i rörelse.

Vi som församling behöver hitta sätt där vi ständigt kan vara på väg i Guds mission. Hur kan vi likt Jesus hitta vägar att gå till dem som befinner sig i periferin snarare än att sträva efter att vara “kyrkan mitt i byn”?

Jag är övertygad om att vi behöver återupptäcka att vi som Guds folk är kallade att leva heliga liv, hela tiden. På det sättet blir det tydligt att det är vi som är templet - Andens boning. Frågan vi behöver ställa oss kan inte handla om kyrkobyggnadens utformning, utan om hur vi utformar våra liv.

Lever vi i det uppdrag Jesus gav oss? Ser vi de ensamma, möter vi de utsatta och slagna? Förkunnar vi Guds rike med allt vad det innebär av frihet, frälsning, helande och upprättelse? Gör vi lärjungar?

Utifrån detta kan jag på sätt och vis instämma in i Johansson slutsats: “En kyrka bör förvisso vara ett annorlunda rum.” Vi, kyrkan, behöver vara annorlunda och med våra liv ära Gud genom att leva i det uppdrag han har gett oss.

Fler artiklar för dig