Nu måste jag få dela något som har brunnit i mitt hjärta så många år, då jag längtar så efter att människor ska hitta Gud, stanna hos Gud och hjälpas åt att vara kyrka – en Kristi kropp på riktigt.
Jag har läst så många ledare, artiklar och insändare i Dagen av och med diverse ledare gällande vad som är viktigt i ett kristet liv, hur man är kyrka, vad som gör att människor lämnar Gud och/eller kyrkan och vad som behövs för att barn och ungdomar som växer upp i kristna hem ska stanna kvar i tron och församlingen – nu senast i Lennarth Hambres ledare Kyrkan är alltid en generation från att dö ut.
Men i det jag läser nämns inte det som jag tänker, och äntligen efter över 40 år som kristen upplevt är det viktigaste: att hjälpa varandra att hitta en relation till hela Gud – vår Fader, Jesus och den helige Ande – som blir en grund som håller att stå på hela livet.
Jag är uppvuxen i pingströrelsen och har varit aktiv där och inom Evangeliska frikyrkan under alla år. Jag började tidigt att engagera mig i kyrkan, evangelisera, ge tron vidare och arbetade flera år på LP-stiftelsen. Jag har sett stora under ske, speciellt när jag arbetade på LP-stiftelsen. Samtidigt har jag inte själv fått den hjälp av Herren som jag tycker att jag har behövt. Många gånger har det varit ganska tungt att ge Gud vidare till andra utan att ha hittat Honom som grund i mitt eget liv.
Vi har hört så många predikningar, så många ord. Hur gör vi för att hjälpa varandra uppleva att det vi pratar om är en verklighet?
— Kristin Erkersgård
För även om jag tog emot Jesus som 8-åring och döpte mig har jag inte erfarenhet av att personligen uppleva att Gud verkligen är på riktigt. Om och om igen har jag välkomnat Jesus och den helige Ande in i mitt liv. Men under över 40 år som kristen upplever jag att det har varit jag som burit min tro och inte tron som burit mig. Många gånger har det varit ganska tungt att göra så.
Efter ett helt liv som kristen och efter alla möten med kristna som tyvärr sedan lämnat Gud och/eller kyrkan, har jag förstått att detta att hitta en sådan relation till Gud inte alls är självklart för alla. Är det så att vi som kyrka tar relationen med Gud som något så självklart att vi inte ens nämner det?
Hambre skriver i sin ledare att en faktor för att tron ska få djupt fäste är andliga samtal i familjen. Jag håller med till 100 procent. Tyvärr är min erfarenhet att vi är så ofantligt dåliga på att prata om vår tro. Vi kan prata om kyrkan och allt möjligt annat, men vår personliga relation till Gud delar vi oftast inte ens med våra kristna vänner. Också i vår egen familj kan det vara svårt att prata om. Är det så för att tron i Sverige är något privat?
Många har skrivit i Dagen om vad vi som församling ska göra för att få våra ungdomar engagerade i församlingen. Det är självklart viktigt. Men först måste vi prata om hur de ska hitta en relation med Gud. Vår önskan om att få människor till kyrkan och att få kyrkan att fungera kan ibland stå i vägen för oss att hitta en relation till Gud. Det är nästan så att kyrkan och verksamheten blir viktigare än Gud.
[ Josefine Arenius: Följer du Jesus eller en uppsättning goda värderingar? ]
Vi har hört så många predikningar, så många ord. Hur gör vi för att hjälpa varandra uppleva att det vi pratar om är en verklighet? I slutet av gudstjänsten är det många som bett om förbön för att det som predikats ska landa i hjärtat. En del tycker sig ha upplevt något då, men sedan blir det som vanligt i vardagen. Det blir till ett sår och tungt att bära.
Jag har gått på Alphakurs och vill verkligen rekommendera alla att gå en sådan. Men inte ens den kursen kunde hjälpa mig till en tro som bar. Många av oss har mycket kunskap om Gud men vet inte hur vi får egen erfarenhet av att Gud är på riktigt – den erfarenheten som blir till liv och grund och landar i hjärtat.
Därför behöver vi en slags ”Alphakurs” som hjälper människor till just det: en relation med Gud.
Att jag till sist landade i en relation med Gud har jag faktiskt de fysioterapeuter jag mött under mina sista tio år att tacka för, år då jag fått lära mig om närvaro. Vi i kyrkan är så rädda för den sorts rehabilitering där man talar om närvaro, andning, vila och grund som ofta använder österländska religioners ord som yoga och mindfulness. Jag har haft glädjen av att få träffa fysioterapeuter som använt dessa ord utan att blanda in det som jag som kristen har svårt för. För närvaro, andning, vila och grund tror jag är Guds tanke med oss människor.
Så låt oss ta tillbaka dessa ord där de hör hemma – hos Gud, vår Skapare! Vi behöver hjälpa varandra att landa i Hans närvaro. Honom om vilken det står i Bibeln: ”Det är i Honom vi lever, rör oss och är till.”
Så till slut är min fråga till alla er ledare för kyrkor och samfund: Vad är det viktigaste i att vara kristen och i att vara kyrka? Kan det vara att hjälpa varandra att hitta en relation till vår Fader, Jesus och helig Ande – inte kunskap, inte verksamhet utan en relation som blir en grund i livet som håller att stå på? Vad gör vi som kyrka för att hjälpa varandra med det? Sanningen är att en församling med människor i alla åldrar som lever med Gud och erfarit att Han är på riktigt, den församlingen har en stor och härlig framtid!
