Det är vi som är den stenkastande folkmobben

Tomas Söderlund uppmanar oss (Dagen 17/3) att inte låta oss dras med i skenande processer som kan sluta i tragedi. Att använda vårt uppmärksamhetskapital till att beställa bättre nyhetsförmedling. Det är helt sant. För dreven är långt ifrån enbart medierna skyldiga till. Det krävs mer om vi ska komma till rätta med vår tids skamstraff.

Dagens nyheter blir inte längre morgondagens fiskpapper. Skandalrubriker etsar sig fast i det kollektiva minnet och är aldrig längre än några klick bort. Oavsett om den granskade agerat fel eller inte gäller principen ingen rök utan eld som bevisbörda i det kollektiva medvetandet.

Varje gång medier skriver negativt om en person, eller varje gång någon skriver negativt om en offentlig person i sina sociala medier, är inte ett drev. Men när flera medier samtidigt, mer än bara tillfälligt, jagar en och samma story, ett och samma villebråd, då är det rätt att prata om drev. Medierna är däremot inte hela drevet, de är bara ett av drevets arenor.

Det skadliga i drevet är inte den många gånger rättmätiga granskningen som oftast är startpunkten utan den rättslöshet som följer av drevets karaktär. I dagens medielogik fångas vi nyhetskonsumenter av braskande rubriker.

Inte för att medierna är skandaljägare, utan för att det är vad vi belönar dem för. Tiden för de flesta nyhetsjournalister att verkligen sätta sig in i frågor verkar numera näst intill obefintlig.

Inte för att mediehusen är snåla utan för att vi mediekonsumenter inte är beredda att betala för fördjupad journalistik. Därtill är snabbheten en hård valuta i den mediala konkurrensen.

Inte för att ingen nyhetsproducent vill ta tid på sig att göra ett grundligt arbete, utan för att vi premierar snabbhet mer än djup och nyansering. Genom att vi som mediekonsumenter år efter år, med klick efter klick styrt efterfrågan, har vi bidragit till att skapa en medial flockmentalitet.

Gränsen från befogad och relevant granskning passeras snabbt och vad som kan ge ett annat sken åt historien trängs undan.

De allra flesta av oss kommer tack och lov aldrig behöva utsättas för ett drev, inte ens om vi finns i offentliga roller eller beslutande positioner. Efter att flera gånger på ganska nära håll kunnat se drev drabba personer kan jag konstatera att ingen kommer ur dem helt utan påverkan. Hur illa det drabbar framkommer sällan i det offentliga.

Det jag kunnat följa handlar om personer i olika typer av roller, på olika positioner, olika nivåer, i olika sektorer och där granskningen det börjat i handlat om vitt skilda saker. Det har nästan alltid funnits legitima skäl till granskning, men det innebär inte nödvändigtvis att något fel har begåtts, inte ens när det i drevets ljus ser så ut.

De etiska övertrampen i medierna är stundom horribla. Men medierna agerar inte i ett tomrum utan göds av den näring som i alla tider och alla kulturer har närt torgskvallret. Det är folkmobben som utgör den verkliga faran.

Att bli placerad i stocken av skandalomsusade rubriker är illa nog. Det är vi som gemensamt utgör vår samhällskultur som utgör främsta faran. Det är vi som har störst ansvar för att drev, i sin yttersta konsekvens, kan leda till att den berörde går under. Har vi gjort orätt kan vi inte gömma oss bakom den stora massa som alla gjorde bara lite.

Det är skrämmande lätt att dras med i en skvallerhandel där egna tyckanden och påståenden är valuta som låter oss vara med i gemenskapen. Men de krav på faktakontroll och helhetsperspektiv som vi önskar oss att medierna följde lyser med sin frånvaro i de flesta kommentarsfält.

Men att degradera vår roll till att vi dras med är att också undandra möjligheten till att få stopp på fenomenet. Vi kan bara bryta beteendet om vi erkänner att det är vi som är den stenkastande folkmobben.

För några år sedan gav jag som nyårslöfte att inte säga något elakt om någon. Det var långt mycket svårare än jag trodde.

—  Emma Henriksson

Var och en kanske inte tycker sig göra så mycket mer än peta lite med foten i gruset. Det kan lätt avfärdas med att en förlupen kommentar eller ett onyanserat uttalande från en helt främmande människa i en diskussionstråd i ett anonymt flöde i sig inte gör så stor skada. Det är ju sant. Men med tillräckligt mycket smågrus på samma plats byggs upp till en kolossal hög. Då spelar det ingen roll om någon är fjättrad vid skampålen eller blivit inträngd i ett hörn utan flyktväg. När grushögen växer blir det omöjligt att hålla luftvägarna fria utan hjälp.

Först när katastrofen blir uppenbar och det står klart för oss alla att trycket föst någon ut över branten tystnar folkmobben. Anklagelserna riktas om mot medierna och mot personerna eller organisationen runt omkring. I värsta fall börjar sparkarna i gruset flytta högen mot nästa skampåle.

Så länge vi håller pekfingret riktat mot medierna som drevens skapare missar vi möjligheten att i grunden rannsaka oss själva. För några år sedan gav jag som nyårslöfte att inte säga något elakt om någon. Det var långt mycket svårare än jag trodde. Jag är uppenbarligen medskapare av den kultur som skapar drev där människor går under.

Vi kan inte nog ofta påminna oss om att det är den skuldfrie som uppmanas kasta första stenen. Det gäller oavsett storlek på sten.

[ Läs tidigare inlägg | Tomas Söderlund: Orimligt vilken vrede ett samhälle kan vända mot en av sina medlemmar ]