Varje generation måste få möjlighet att ge sitt specifika bidrag till församlingen

Är det sant att vi lever i ett samhälle som föredrar yngre, starka, fräscha människor, medan äldre kommer i skymundan, inte riktigt tas på allvar? Ett slags ålderism, om man så vill.

Det är lätt att vi omfamnar förenklade schabloner om andra och hela grupper av människor. Äldre är si och yngre är så. Självklart finns det stora individuella skillnader, men också gemensamma drag. Behöver de olika generationerna mötas i kreativ dialog och lära av varandra? Inte minst kristna församlingar har mycket att vinna på det.

Självklart kan olika åldersgrupper ha egna samlingar för att möta specifika behov. Men om vi nästan aldrig samtalar med varandra, sällan delar vår tro med varandra, ökar främlingskapet. Församlingen krymper när generationerna aldrig möts på riktigt.

Jag drömmer om en större, ärligare mångfald av olika generationer som möts i församlingen. Frågan är: Finns det ett unikt, omistligt bidrag från varje åldersgrupp? Om, så räcker det inte att vänligt nicka åt varandra vid kyrkkaffet eller sjunga samma sånger.

Har vi tid, ork, förmåga och vilja att verkligen lyssna på varandra?

Alla generationer har omistliga bidrag när det gäller vad kristen tro handlar om.

—  Björne Erixon

Jag har levt alla åldrar: barn, tonåring, ung vuxen, medelålders, nybliven pensionär och nu äldre äldre – det vill säga 80-plus. Betyder det att jag vet och förstår hur det är att nu leva i de olika generationerna? Nej.

Trots att jag en gång varit ung vuxen, kristen och sökare, var den kultur och det samhälle som jag levde i ändå något mycket annorlunda än den som möter unga vuxna i dag. Om jag i nästan hela mitt vuxna medvetna liv levt med unga vuxna, innebär det att jag inte skulle behöva lära mig av unga vuxna i dag? Självklart har de unga mycket att ge mig.

Jag behöver dialog, närhet och nyfikenhet på hur det är att vara kristen och ung vuxen i dag.

Jag anser att det är de äldre, var vi nu drar gränsen, som aktivt bör sträcka ut handen till samtal. Den dialogen bör utgå från allas lika värde, att alla generationer har omistliga bidrag när det gäller vad kristen tro handlar om. Samtidigt bör dialogen utgå från att varje generation får möjligheter att ge sitt specifika bidrag.

Men ett ”förmaningsord” från en äldre äldre vill jag skicka med: Se upp med tendenser som innebär att äldre främst förväntas vara glada, snälla och passiva mötesbesökare utan något eget av vikt att bidra med. För att göra upp med synen på äldre som främst de som ”gjort sitt” behöver det finnas en kreativ kultur i församlingen som inbjuder äldre till att ge sitt bidrag, utifrån många år av livserfarenheter. Det gäller självklart varje generation.

Alltså: I öppen dialog, i närhet, och i nyfikenhet, behöver olika generationer möta varandra.

[ Fredrik Wenell: Är unga vuxna i dag en generation av liberal-konservativa karismatiker? ]

Genom genuin närhet mellan generationerna kan gemensam tro upptäckas. Gud är densamme. Ett varmt igenkännande av liknande genuina andliga erfarenheter, trots skillnader i ålder och bakgrund, stärker gemenskapen och tillhörigheten. Vidare kan det stärka både tro och lärjungaskap att ”ta rygg” mot den mogna erfarenheten av Guds närvaro. Andra av oss behöver ödmjukt lyssna till alla dem som lever mitt vårt samhälle med alla utmaningar, svårigheter och möjligheter.

Det finns något vackert i att yngre och äldre syskon i tron gemensamt tar ansvar för sina medmänniskor. Men utan ärlig och öppenhjärtig dialog går församlingar miste om omistliga bidrag. Risken finns att vi annars uppslukas av postmodern hyperindividualism.

När alltså kreativ dialog lever mellan olika generationer berikas och fördjupas hela gemenskapen och vi gläds med varandra, kämpar och gråter med varandra. En helande och läkande miljö växer fram inför våra häpna ögon. Låt oss göra vad vi kan för att bidra till den.

[ Linda Bergling: Ett stort svek när äldre generationen drar sig undan ]