När jag gick med i Centerpartiet lämnade jag den kristdemokrati som jag fostrats in i. Mina första politiska minnen är kristdemokratiska, mina vänner hade medlemskap i KDU och jag röstade på KD i mitt första skolval. Att mitt partipolitiska engagemang inte resulterade i ett livslångt medlemskap i KD handlade egentligen bara om en sak: Politiska beslut ska fattas med individens bästa i åtanke och därför behöver Sverige mindre kristdemokrati.
I en debattartikel i Dagen menar tre kristdemokratiska riksdagsledamöter att Sverige behöver mer kristdemokrati. För att exemplifiera utgår man från tre rörelser i svensk politik – socialismen, nationalismen och miljörörelsen. Författarna menar att alla dessa tre har en ideologisk kärna som kretsar kring kollektivet. Man menar sedan att kristdemokratin är en motpol till dessa kollektivistiska idéer.
Som centerpartist tillhör jag den liberala ideologin och instämmer delvis i resonemanget; Sverige behöver verkligen mindre kollektivism inom politiken. Att däremot landa i slutsatsen att det således innebär ett behov av mer kristdemokrati är en tankevurpa av rang. Kristdemokratin värnar möjligtvis mer än någon annan politisk rörelse i svensk politik om just kollektivet.
Beslutet att vara liberal är byggt på tron att var människa är unik, älskad och fri. Det är byggt på en kristen människosyn och värdegrund.
— Milena Axklo
Kristdemokraternas principprogram talar om gemenskaper och beskriver familjen som samhällets minsta beståndsdel. Men vad händer i de fall där familjen inte vill det bästa för den enskilda personen? Där normer och traditioner binder och förtrycker individen? Där personens vilja inte är förenlig med familjens, eller med gemenskapens vilja?
Riksdagsledamöterna hävdar i sin debattartikel att man utgår från ett ”personalistiskt perspektiv”, men då är man inte kristdemokrat utan liberal. Utgår man däremot från gemenskaper, och från ”familjens frihet” må man visserligen vara kristdemokrat, men man är också en förespråkare av kollektivism. Man saknar också teologisk grund, för rent bibliskt har kollektivet inget i politiken att göra.
Bibeln är tydlig i sitt liberala förhållningssätt till politiken. Hela frälsningen är grundad i Guds kärlek till den enskilda människan, och i hennes rätt att välja att bejaka den kärleken eller inte. Ur detta kärleksbudskap framgår tydligt att det är den enskilda som själv väljer hur hon vill leva sitt liv. Vilka synder hon vill begå eller inte. Det är inte medmänniskans uppdrag att genom mänsklig lag begränsa hennes val, utan att älska henne som sig själv oavsett val. Rätten att fälla den slutgiltiga domen tillhör enbart Gud, inte medmänniskan eller samhället. Bibeln är liberal.
Värnandet om gemenskapen, kollektivismen, utgör kärnan i vad som inom kristdemokratin beskrivs som en kristen värdegrund. Det finns många bibliska exempel som stödjer detta. Tydligast är möjligtvis Romarbrevet 12 där Paulus vänder sig direkt till en församling, en gemenskap, när han beskriver kollektivet som en kropp med många lemmar. Alla har en viktig roll att spela, ingen är mer eller mindre viktig än någon annan. Tillsammans skapas en helhet.
Kristdemokratin värnar om de ringa i samhället. Kristdemokratin vill säkerställa att vi alla tar hand om de våra, ty vi är alla lemmar av samma kropp. En gemenskap. Det är beundransvärt – men det är de facto kollektivistiskt. Det är också en tankevurpa att applicera denna kollektivism på politisk styrning. När man gör det bortser man från den största kärleksgåvan Gud givit människan, nämligen friheten och rätten att välja.
Mitt beslut att överge kristdemokratin fattades långt innan KD bytte sida i svensk politik. Det hade också väldigt lite med min egen tro att göra. Beslutet att vara liberal är byggt på tron att var människa är unik, älskad och fri. Det är byggt på en kristen människosyn och värdegrund.