De liberala behöver förstå vad som verkligen bygger ett gott samhälle

Tror du att människan är en social varelse? Att personer utvecklas i gemenskap med andra? Att vi människor har ett behov av olika små, naturliga gemenskaper? Då är du överens med oss kristdemokrater om det vi kallar för “personalism”. En viktig ideologisk tanke som förklarar varför vi kristdemokrater menar att familjen är den grund som vi bygger det goda samhället på. Det är inte raketforskning: Det finns inga trygga samhällen utan trygga familjer.

Det är med viss förvåning som vi tar del av Milena Axklos (C) debattartikel i Dagen, Därför övergav jag det KD jag fostrats in i. I denna artikel hävdar Axklo att personalismen är en liberal idé samtidigt som hon försöker leda i bevis att familjen är ett exempel på kristdemokratisk kollektivism.

Vi behöver vara fler som strävar efter ett gott samhälle där “ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter”.

—  Magnus Jacobsson, Camilla Rinaldo Miller och Hans Eklind, KD

Idén om vad som är en varelses natur eller essens går tillbaka till antiken. Den kristne romerske senatorn Boëthius (480–524) definierade människan som person: “en person är en odelbar substans av rationell natur.” Redan där började personalismen att utformas inom den kristna traditionen.

Den stora skillnaden mellan liberalism och personalism är att liberalismen betonar individen och dess rättigheter och skyldigheter. Personalismen har ett annat perspektiv då den snarare utgår ifrån att varje individ utvecklar den egna personligheten i relation till olika former av kollektiv. Eller utryckt på ett annat sätt: liberalismen fastnar i individens arv, socialismen fastnar i individens miljö. Kristdemokratin betonar utifrån den personalistiska människosynen både arvet och miljön.

[ Läs tidigare inlägg | Milena Axklo: Därför övergav jag det KD jag fostrats in i ]

När Axklo hävdar att vi kristdemokrater har en kollektiv syn på familjen och samtidigt hävdar att liberalerna har en personalistisk människosyn, visar det att hon missförstår både betydelsen av vad personalismen är samt kristdemokratins inställning till familjen.

Utifrån ett personalistiskt perspektiv är familjen en naturlig gemenskap där den enskilda individen utvecklar den egna personligheten under föräldrarnas omsorg. I en fungerande familj kommer det resultera i att den egna personligheten växer fram och förstärks, vilket gör att barnet steg för steg utvidgar sitt eget ansvarsområde och en dag lämnar familjen för att själv gå vidare i livet och eventuellt skapa en egen familj.

Familjen är det praktiska exemplet på hur personalismen fungerar i praktiken, där det egna bryts mot andra, vilket i förlängningen leder till att den enskilda personen får kännedom om att man har både egna rättigheter och skyldigheter.

[ Läs tidigare inlägg | Magnus Jacobsson, Camilla Rinaldo Miller och Hans Eklind, KD: Valresultatet borde oroa oss i KD eftersom vår politik behövs ]

Milena Axklo skriver att “politiska beslut ska fattas med individens bästa i åtanke och därför behöver Sverige mindre kristdemokrati.” Ytterligare menar hon att “kristdemokratin värnar om de ringa i samhället. Kristdemokratin vill säkerställa att vi alla tar hand om de våra, ty vi är alla lemmar av samma kropp. En gemenskap. Det är beundransvärt – men det är de facto kollektivistiskt.”

Även här visar Axklo sin okunskap om den kristdemokratiska idétraditionen samt vår förståelse av vad som är bra för den enskilda individen. När vi kristdemokrater betonar familjen och omsorgen om vår nästa bygger det på faktumet att vi alla någon gång i livet kommer att vara små, eller sjuka eller bli svaga vid hög ålder. Alla individer kommer därför att någon gång i livet vara beroende av någon annan.

När man är ung och stark är det lätt att man glömmer detta, men i personalismen finns idén om det goda samhället där vi, som för tillfället är starka, är med och bär dem som av olika skäl behöver få stöd. Detta är också ett av kristendomens tydligaste budskap: det du vill att andra ska göra för dig, gör det för dem.

Genom en bra familjepolitik skapar vi förutsättningar för att den enskilda individen kan utveckla en trygg personlighet vilket leder till att vi alla tillsammans kan skapa ett samhälle som präglas av samhällsgemenskap i stället för otrygghet. Vi hoppas att Milena Axklo på sikt kommer att ta till sig denna vision då vi behöver vara fler som strävar efter ett gott samhälle där “ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter”.