Debatt

Ingen blir en bättre människa av att sitta på kåken

Hur många Sebastian Stakset eller Christer Ahlman ska egentligen till för att sanningen om vad som verkligen hjälper ska accepteras som trovärdig? skriver Christer Ahlman.

Samtidigt som många politiker tycks göra allt vad de kan för att mota bort kristendomen från våra skolor och endast accepterar lärare som håller Vår Herre utanför undervisningen, så lägrar sig ett andligt mörker över landet. Likt Minervas uggla - den grekiska vishetsgudinnans kunskapsinsamlande fågel - kan kanske inte heller våra politiker börja se förrän skymningen faller.

Måste kanske dagen hinna övergå i svart natt innan vi erinrar oss vad frikyrkliga och/eller nyktra kunde åstadkomma då alkoholen var vårt samhälles största drogproblem? Skriften ger emellertid alltid hopp. Gud är ljus och människor kan fortfarande upplysas och låta sig gripas av Vår Herre.

Ibland när jag vittnar om min drastiska pånyttfödelse känner jag ett visst missnöje från bröder och systrar vars frälsning inte skett under lika drastiska former. När jag för en tid sedan upplevde detta och tänkte att då får det väl vara nog, då kom ett mejl från en skånsk präst. Hon hade som tioåring hört mig vittna om min söndertrasade bakgrund och märkliga omvändelse. Trots att det gått flera decennier sedan mindes hon märkligt nog fortfarande mitt namn.

Så när ska våra politiker våga ta Gud i hågen och verka för kristna skolor värda namnet, obligatorisk kristen undervisning på landets fängelser och statsunderstödd församlingsplantering i våra värsta utanförskapsområden?

—  Christer Ahlman

En afton kände hon sig helt plötsligt manad att återvända till sin expedition för att googla på mitt namn. Eftersom jag delat min historia i artiklar och medverkat i både radio och tv hittade hon mig rätt snabbt. För mig blev hennes mejl som en hälsning från Gud. “Visst Gud, jag fattar vinken och tar åter till mig min kallelse.” Jag tror att den kan få bidra till att hjälpa människor på glid än i dag.

För att göra en lång historia kort så var jag när det begav sig hög som en skyskrapa. Jag dignade dessutom under bytet från ett väpnat rån av två holländska knarksmugglare. De som vittnade och fick mig att spola ner partiet i en vask var en prostituerad kvinna och en amerikansk sprutnarkoman. Båda var iklädda glipande morgonrockar, båda var nyfrälsta och båda kedjerökte.

Min sista rättegång blev även den en märklig historia. Jag tilldelades överraskande nog en villkorlig dom för en guldkupp och knarkrånet. Jag minns inte säkert för vilken gång i ordningen som jag stod inför skranket. Några av Göteborgs frikyrkoliberaler gick i god för att jag var förändrad. Jag kan inte erinra mig att de vågade nämna ordet pånyttfödd, trots att detta också var med sanningen överensstämmande. Sedan dess har jag inte synts till i rådhusrätten.

Som fältarbetare, sociolog och sedermera doktor i socialt arbete kan jag med viss vederhäftighet påstå att kärlek och utbildning är vad som hjälpt människor i liknande situationer som min att komma på fötter.

Allt sedan den benådade natten på 1960-talet när jag själv lade sprutor och kofötter på hyllan har politikens företrädare emellertid envetet försökt skruva på lagstiftningen för att försöka komma till rätta med drogproblemen. Samtidigt har tillgången på droger vuxit lavinartat.

Men jag har faktiskt aldrig träffat någon enda person som blivit en bättre människa av att sitta på kåken. Själv hann jag prova ganska många. Detta innebär inte att jag vill se någon strafflindring för gängkriminella gangstermord. Men som Skriften påpekar “det lagen inte kunde åstadkomma det gjorde Gud”. Kärlekens Gud, enligt både Paulus och mina egna erfarenheter.

Lagstiftare och vedergällningsentusiaster har samtidigt med en tilltagande avkristning fått se sin klokskap komma till korta. Så när ska våra politiker våga ta Gud i hågen och verka för kristna skolor värda namnet, obligatorisk kristen undervisning på landets fängelser och statsunderstödd församlingsplantering i våra värsta utanförskapsområden? Vågar de ens ta ordet väckelse i sin mun?

Hur många Sebastian Stakset eller Christer Ahlman med flera ska egentligen till för att sanningen om vad som verkligen hjälper ska få verka fullt ut och accepteras som trovärdig?

Fler artiklar för dig