Väst måste förstå vad som driver iraniernas törst efter regimskifte

Den senaste vågen av avrättningar och även gasattacker mot flickskolor i Iran är ett desperat försök från en regim i gungning att visa sig att ha allt under kontroll.

Trots att regimen genom sitt desinformationsnätverk försöker presentera en bild av normalitet, kvarstår upproret bland vanliga iranier. Dessutom har landets ekonomiska och sociala situation förvärrats under de senaste månaderna och alla tecken tyder på att protester kan återuppstå när som helst.

Det internationella samfundet har inte råd att misslyckas med att förstå de grundläggande politiska faktorer som driver folkets törst efter regimskifte. Tyvärr har många västerländska beslutsfattare varit benägna att göra just detta, antingen av en önskan att bevara redan existerande ekonomiska förbindelser med diktaturen eller helt enkelt av rädsla för att direkt konfrontera regimen.

Trots alla grymheter under det religiösa tyranniet skulle det vara ett misstag att dra slutsatsen att det var en mer human eller tolerant era under shahen.

—  Abdolnaser Sadidi

När västvärlden anpassar sig till nya verkligheter i Iran har frågan om vad framtiden har att erbjuda blivit alltmer komplicerad. Marginalfigurer som har varit till stor del obetydliga i åratal ger en bild av sig att vara trovärdiga regimmotståndare. Den främste bland dem är Reza Pahlavi, son till shahen som avsattes 1979.

Trots alla grymheter under det religiösa tyranniet skulle det vara ett misstag att dra slutsatsen att det var en mer human eller tolerant era under shahen, eller en som iranierna vill återvända till. 1979 års revolution var en genuin folklig revolt motiverad av år av ackumulerad bitterhet över shahens korruption och förtryck.

Reza Pahlavi har inte visat någon benägenhet att avstå från eller öppet redogöra för omfattningen av sin fars ekonomiska missgärningar. Han har aldrig erkänt något av brotten som begåtts av shahens ökända hemliga polis, SAVAK, samtidigt som han positionerat sig själv som en legitim utmanare att leda landet efter nästa revolution. Västerländska tankeledare bör inte ta honom på allvar.

[ Här ber iranske “prinsen” Reza Pahlavi vid Västra muren ]

Som framgår av klipp på sociala medier och ögonvittnesskildringar har invånare i praktiskt taget alla iranska städer, Teheran, kurddominerade områden och Baluchestan skanderat ”död åt förtryckaren, varken shahen eller storayatollan” och ”nej till monarki, nej till religiöst tyranni, för demokrati och jämlikhet”, för att göra det klart att de avvisar diktatur i alla former och inte kommer att acceptera något annat än frihet och demokrati för sitt land.

I en alltmer brådskande diskussion om Irans framtid måste beslutsfattare och journalister bestämma vilkas röster som ska förstärkas och vilkas röster de ska ignorera. Iranier som kämpar för frihet har redan gjort detta val och gjort klart att de strävar efter demokrati, inte en återgång till monarki.

Maryam Rajavi, som leder det politiska oppositionspartiet NCRI, och hennes 10-punktsplan för ett demokratiskt och sekulärt Iran, visar tydligt åt vilket håll man vill gå.