Debatt

Förorten i all ära, men glöm inte resten av Sverige

Vi går igång på vad som helst utom frågan hur vi når nya människor, skriver Anna Lennartsson.

Som pastor märker man snabbt att musiklivet i gudstjänsten eller lokalens utsmyckning engagerar, medan talet om hur vi ska nå nya människor får ett svalare engagemang. Även i den kristna debatten urskönjs samma sak, vi går i gång på i princip allt förutom hur vi ska nå nya människor. Det förpassar vi oftast till evangelisterna, trots att Jesus kallar alla som följer Honom att bli människofiskare utan att först stämma av med oss om vi är introverta eller extroverta till vår person. Detta gör att jag gläds åt flera av Dagens senaste artiklar, bland annat den med Johannes Stenberg och församlingsplantering i förorten (18 apr).

Lennart Hambre skrev i sin ledare (20 apr) att vi är för fokuserade på interna problem och i stället bör förvänta oss mer av Guds verk bland människor. Han uppmanar till att fokusera rätt och återerövra tron. Han har rätt i detta, men det behöver ske för att göra oss mer utåtriktade, vi behöver gå ut och se vad Gud gör bland människorna. Nya människor finns för sällan i församlingen för att uppdraget att göra lärjungar ska kunna börja där.

Jesus verkar genom att svaga människor, som lärjungarna, får möta den uppståndne Kristus för att de sen ska gå ut och sprida vad det betytt för dem och vad det i förlängningen betyder för hela världen. Han kan tyckas välja ett ineffektivt sätt att sprida budskapet om sin egen uppståndelse. Hur många judar hade inte snabbt nåtts av budskapet om Jesus bara valt att visa sig för de religiösa ledarna i templet och sagt; ”Det är verkligen jag som är Messias, jag var död, men nu lever jag”? Eller för kejsaren i Rom? Men Jesus tänker inte som jag, evangeliet är inget mänskligt påfund.

Jesus valde i stället att som uppstånden visa sig för relativt få människor, och framför allt valde Han att individuellt visa sig för människor med tveksam bakgrund (Maria från Magdala), tvivlande (Tomas), misslyckade (Petrus). Alltså lärjungar precis som du och jag. Jesus bryr sig inte om effektivitet, utan att det ska utgå ifrån relation med Honom och att Hans efterföljare ska vara så uppfyllda av det egna mötet av Honom att det blir drivkraften till att gå ut i hela världen.

Aldrig har jag hört någon tala om att flytta till en mindre kommun för att vara med och leda förnyelsearbete i den befintliga församlingen, eller plantera en ny församling.

—  Anna Lennartsson

Jesus tillbringade inte större delen av sitt aktiva liv i Israels centrum Jerusalem, utan i Galileen, en föraktad plats. Mina trakter, Bergslagen, om än vacker, är inte heller av särskilt stor betydelse i människors ögon. I min hemkommun, Nora, med 10 700 pers. och i grannkommunen Lindesberg med 23 500 pers. är vi cirka 1,5 procent aktiva kristna. Här finns kristna ännu på plats, dessvärre är den kristna närvaron svag och kämpar på olika sätt. Stenberg utmanar oss att flytta till exempelvis Råslätt, ett område som säkert har större sociala utmaningar i sin utsatthet än Nora och Lindesberg, men de liknar varandra i respektive invånarantal. Där jag bor finns också relativt många nysvenskar, men även andra typer av onådda människor: akademiker, kulturpersonligheter, förvärvsarbetare, socialt utsatta, unga och äldre.

Endast en tredjedel av Sveriges befolkning bor i de tio största städerna medan knappt halva Sveriges befolkning bor på landet eller i en tätort med mindre än 50 000 invånare. Vem brinner för dessa? Gör bönevandringar på landet eller i småstäderna? Aldrig har jag hört någon tala om att flytta till en mindre kommun för att vara med och leda förnyelsearbete i den befintliga församlingen, eller plantera en ny församling. Hur ska det gå på dessa platser om de äldre befintliga församlingarna inte klarar av att förändras tillräckligt så att man kan nå nya människor med evangeliet?

Om inte den frågan blir löst kommer mina grannar inom loppet av tio år behöva åka från sin egen kommun till en närliggande storstad för att vara inom räckhåll för evangeliet. En resa som är betydligt längre än att åka från Råslätt till Jönköping, inte bara i antal kilometer, utan längre för att den är mer osannolik då man inte vet om att man behöver evangeliet som finns i församlingarna i Örebro.

Det såväl Bergslagen som mindre orter och utsatta områden behöver är förstås människor som mött Jesus och är övertygade om att det vi har är vad andra behöver och inget att skämmas för. Vem ska gå dit ingen annan vill flytta, när de flesta söker sig till de större städerna där det redan finns levande församlingar? Jesu gamla ord om att skörden är stor och arbetarna få är relevanta än i dag. Frågan är om vi är villiga att bli bönesvaret på att gå ut i hela världen eller ej?

Fler artiklar för dig