Anna Roström har skrivit ett viktigt inlägg som SFI-lärare. Det gäller också i SFI att överbrygga kulturella skillnader, något som är både inspirerande och svårt. Må debatten leda till bra diskussioner i klassrummet! Hon ställer några frågor kring sådant jag skrivit om manligt och kvinnligt.
I en artikel från 2022 “Våld i nära relationer”, på den katolska sajten “Katolsk Horisont”, hänvisar jag särskilt till den sakliga framställning som publicerats av Eveliina Sinisalo och Linn Hällen Moser: Våld i nära relationer: socialt arbete i fokus Våld i nära relationer: socialt arbete i forskning, teori och praktik. Det är en fråga vi i katolska stiftet i Sverige tagit upp i syfte att belysa problemen och att ge uppgifter om kontakter för att få pastoral och professionell hjälp. I de fall där jag själv varit kontaktad har jag alltid erbjudit samtal och om samtal varit möjliga i första hand pekat på möjlighet till försoning och att för barnens skull återvända till den första kärlek som lett fram till äktenskapet.
Om den vägen för ögonblicket inte är möjlig rekommenderar jag alltid bikten hos en erfaren församlingspräst eller psykolog. Ibland säger jag att polisanmälan är nödvändigt. Katolska kyrkan kan också rekommendera tillfällig separation då makarnas gemensamma liv ligger i ruiner och barnen lider med föräldrarna.
När det gäller äktenskapets sakrament kan jag bara konstatera att Kyrkans undervisning är kontinuerlig. I modern tid (1900-talet) har påven Pius XI förklarat förhållandet mellan man och hustru i trohet och respekt för varandra i deras sexuella olikhet och i ansvaret för nytt mänskligt liv.
Det är kanske lätt att hänvisa till den Heliga Skrift och till läran om äktenskapets betydelser. Risker finns att också kristna missförstår det bibliska budskapet, särskilt när det gäller rollerna för mannen och hustrun. Jag är på den punkten mycket tacksam för vad påven Franciskus sagt just om relationen mellan makarna och deras gemensamma kallelse.
Våld har alltid förekommit men inte i den utsträckning vi nu bevittnar.
— Göran Fäldt
Påve Franciskus säger i sin apostoliska uppmaning Amoris Laetitia (2016): “Det är viktigt att förkasta varje form av sexuell underkastelse. Därför måste man undvika alla olämpliga tolkningar av texten i Efesierbrevet där Paulus uppmanar kvinnorna ‘Foga er efter era män’ (Ef. 5:22). I äktenskapet får detta ömsesidiga “underordnande” en speciell betydelse och kan förstås som en ömsesidig tillhörighet som man har valt av egen vilja och som präglas av trohet, respekt och uppmärksamhet” (§156). Just denna påvliga uppmaning, “glädjen att älska” (Amoris Laetitia) var en inspirationskälla för hela Kyrkan under familjeåret 2021-2022.
I samma text ville jag även betona samvetets betydelse. Kvinnans och mannens lika värdighet inför Gud och varandra kan bara upprätthållas genom självrannsakan och när allvarliga fel begåtts ångra, bekänna och gottgöra för det onda man begått. Det ligger alltid på det personliga planet och ingen kristen kan ursäkta sig med arvet från en viss kultur eller vissa till och med lagliga kränkningar av mannens och kvinnans lika värde. Jag skriver bland annat:
“Att hänvisa till arvsyndens spår i det mänskliga förnuftet kan bara vara fruktbärande om det också hänvisar vidare till samvetsrannsakan. Samvetet är människans ‘adelsmärke’ men för att kunna ta dess frihet på allvar behöver man gå till kristendomens källor, bönen och Skriften. Här finns alltid hopp och förtröstan att hämta. De som vill hjälpa till och stå par till tjänst har då själva ett starkt behov att fördjupa sina kunskaper om vad Kyrkan, som är vår Moder, lär oss om äktenskapets förbund.”
[ Läs tidigare inlägg | Anna Roström: Står Katolska kyrkan bakom denna förlegade kvinnosyn? ]
Jag vill avsluta med några ord av Pius XI som skrev sin encyklika under en tid då Anglikanska kyrkan överlät åt sina medlemmar att själva avgöra om bruket av preventivmedel var etiskt ansvarsfullt. Jag tror att det var ett misstag att därigenom göra det sexuella till en moralisk tillfällighetssak och att det kan ha bidragit till den stora ökningen av våld i nära relationer. Våld har alltid förekommit men inte i den utsträckning vi nu bevittnar. Kyrkan har helgon som varit offer för olycklig kärlek, S:ta Rita av Cascia, S:ta Maria Goretti, och många fler. Sex utan bestående kärlek utarmar människan på ett sätt hon inte kan behärska. Hon söker kompensation. Påven Pius XI säger i denna nästan helt bortglömda encyklika som jag fått nåden att översätta till svenska:
“Trots att äktenskapet till sin egen natur är en gudomlig institution spelar också den mänskliga viljan en högst hedervärd roll när den är verksam i äktenskapets inre liv. Ty varje enskilt äktenskap uppstår bara ur makarnas fria samtycke var och en för sig, eftersom det är en äktenskaplig förening mellan en viss man och en viss kvinna; och denna akt av den fria viljan, genom vilken varje part överlåter och villigt tar emot de rättigheter som är kännetecknande för det äktenskapliga ståndet, är så nödvändig för att konstituera ett riktigt äktenskap, att den inte kan ställas till förfogande av någon mänsklig makt”. (Casti Connubii, Om det kristna äktenskapet, 1931, § 5).
