Debatt

Att “råda över min hustru” vore att kasta bort min tid

Slutreplik. Det är lätt att tala om en exklusiv och tydlig mansroll så länge man avstår från att tydligt definiera vad den skulle innebära, skriver Claes Eriksson.

Av reaktionerna på min inledande debattartikel, Att söka efter sin manlighet är att sikta för lågt, har det blivit uppenbart att frågan om könsroller är en fråga som engagerar och väcker känslor. Både i kommentarsfält och repliker har reaktionerna varit starka.

En del av de reaktioner som kommit har förstått mina ord som en önskan att vi talade mindre om mansrollen, så till exempel Sofia Ödman som senast replikerade på min artikel. Så är inte fallet. Det jag vänder mig emot är att göra könsrollen till en centralare fråga än jag menar att den är.

Jag ställer mig också frågande till om tydliga definitioner av våra könsroller är till någon verklig hjälp för en enskild människas arbete att söka sin identitet. Titus Öberg skriver i sin replik att han finner min argumentation svårsmält. Han skriver: ”Jag vill påstå att manlighet är något gott och bibliskt, som inte hämmar utan lyfter individen, och att tal om detta behövs för både de unga män som söker efter sin roll, och deras omgivning.”

Exemplen på manliga särdrag verkar aldrig bli tydligare, eller uppenbart exklusivt gällande för män, än ord som styrka, hållfasthet eller lydnad.

—  Claes Eriksson

Min poäng har aldrig varit att manlighet skulle vara något negativt, eller att vi inte bör tala om det. Det jag däremot vänder mig mot är den missvisande förenkling av verkligheten som framträder i försöken att enkelt definiera oss människor efter färdiga könsroller. Det försök att beskriva manlighet som till exempel Steven Crosson gjorde i sin ledare, och som var upprinnelsen till mitt inlägg i den här diskussionen, visade sig ju fungera lika bra om man bytte ut han mot hon, vilket jag visade i min första artikel.

Öberg påpekar att Gud redan från början skapade människan till man och kvinna, och att den efterföljande berättelsen tydligt visar att deras roller är skilda från varandra. Men exemplen på manliga särdrag verkar aldrig bli tydligare, eller uppenbart exklusivt gällande för män, än ord som styrka, hållfasthet eller lydnad. Så det verkar som att det är lätt att tala om en exklusiv och tydlig mansroll så länge man avstår från att tydligt definiera vad den skulle innebära.

Jag vill också tillägga att det är ett grannlaga företag att läsa och rätt förstå en gammal text. Jag kan varken koinégrekiska eller hebreiska flytande och jag vet inte allt om den aktuella kulturen för att kunna vara helt säker på att jag förstår tanken bakom orden jag läser i Bibeln.

Det jag däremot vet är att jorden inte har översvämmats upp till högsta bergstopp under mänsklighetens historia, vilket gör att jag följaktligen inte läser berättelsen om Noa bokstavligt. Detsamma gäller för skapelseberättelsen. Jag kan inte vika från det grundläggande mänskliga ansvaret att bedöma rimligheten i den information jag får från min omvärld, oavsett var den kommer ifrån.

Öberg anför 1 Kor 16:13 som ett nytestamentligt argument för mansrollen. Där står: ”Håll er vakna, stå fasta i tron, var manliga och starka.” Att läsa dessa ord som endast riktat till församlingens män ser jag som en synnerligen ytlig läsning. Paulus har tillägnat detta brev hela församlingen. En församling som han ständigt manar att stå fast, trots omvärldens påtryckningar. Detta måste gälla både männen och kvinnorna i församlingen. Inte skulle han nöja sig med att endast männen stod fasta i tron?

I en kort passus av mitt inlägg ifrågasatte jag det rimliga i att använda faderskapet som definition av mansrollen. Om att vara en far är kännetecknande för vad en man är, så är alla barnlösa män pojkar. Så även Jesus! Visst är begrepp som män, fäder och söner viktiga och återkommande begrepp i Bibeln, men vilka egenskaper har dessa gemensamt som helt exkluderar kvinnan?

Möjligen ser vi egenskaper som helt exkluderar mannen. I 1 Mos 2:16 läser vi: ”Till kvinnan sade han: ‘Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn.’” Som sedan följs av: ”Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig.” Men det ska jag säga, min hustru behöver inte en man som råder över henne. Det vore att kasta bort min tid. Hon behöver en livskamrat som troget står vid hennes sida, och där vår gemensamma arbetsbörda fördelas efter talang och inte efter kön.

Katarina Hedman reagerade starkt på att Öberg använde ordet komplement för att beskriva kvinnans relation till mannen. Jag väljer dock att tro att Öberg lika gärna hade kunnat beskriva mannen som ett komplement till kvinnan. Ska vi få något att fungera, i familjen, församlingen eller i samhället, måste vi komplettera varandra i våra styrkor och svagheter. Inte efter färdiga och fyrkantiga roller.

För att möjligen förenkla en framtida diskussion mellan de skilda ståndpunkterna i denna fråga föreslår jag: Ge konkreta och tydligt väldefinierade exempel på vilka karaktärsdrag som gäller universellt och exklusivt för män. Sedan kan vi diskutera hur viktiga dessa kan tänkas vara för just definitionen av en man.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig