Könsdysfori kan vara resultat av kulturell smitta

Jakob Olofsgård (L) argumenterar i debattartikeln Vem är jag att neka någon ett nytt juridiskt kön? för att förenkla möjligheten att byta juridiskt kön. Jag vill försöka belysa varför jag tycker det är ett mindre genomtänkt förslag, och för det krävs ett resonemang kring könsdysfori, bakgrunden till dess dramatiska ökning, att det inte är en bagatellartad fråga och varför juridiskt kön inte bara handlar om individen. I mitt svar använder jag könsdysfori som medicinsk synonym till transsexualism.

I januari 2020 utsågs professor Mikael Landéns artikel i Läkartidningen, Ökningen av könsdysfori hos unga tarvar eftertanke, till en av tidningens bästa artiklar 2019. Landén doktorerade om könsdysfori på 1990-talet och under många år låg antalet som i genomsnitt ville byta kön på 11,9 personer/år.

Runt år 2010 sker en dramatisk förändring, och under en tioårsperiod ökar antalet personer som vill byta kön i Sverige med 2 300 procent. Ökningen är störst bland flickor yngre än 18 år. Landéns slutsats är att detta kan vara resultatet av en kulturell smitta, det vill säga uttryck för en kultursjukdom och bör särskiljas från äkta könsdysfori.

Eftersom könskorrigerande behandling inte går att återställa behövs mer studier då vi inte har förmåga att särskilja äkta könsdysfori från den som smittar kulturellt.

—  Kristofer Wennerström

För att exemplifiera: På 1990-talet sökte människor vård för amalgamförgiftning och elallergi. Ingen söker vård för dessa åkommor i dag, trots att mängder med människor har kvar sitt amalgam i munnen, och vi inte har mindre el runt oss i dag än vad man hade då. Sjukdomarna smittade kulturellt och hade ingen biologisk sjukdomsgrund.

Landén argumenterar för ”att-inte-skada-principen” bör råda, och för att det, eftersom könskorrigerande behandling inte går att återställa, behövs mer studier då vi inte har förmåga att särskilja äkta könsdysfori från den som smittar kulturellt. Med detta som utgångspunkt kan vi nog på goda grunder ifrågasätta uppgiften om att 50 000 människor i Sverige skulle lida av äkta könsdysfori.

Två ytterligare skäl att skynda långsamt och kanske inte låta några könsbyten ske före 25 års ålder är dels att de delar av hjärnan som hanterar vårt känsloliv, frontalloben, utvecklas sist och är färdigutvecklade först då, dels de fallrapporter med unga kvinnor som uppenbarligen har blivit felbehandlade (se detransitinfo.se).

[ Läs tidigare inlägg | Jakob Olofsgård: Vem är jag att neka någon ett nytt juridiskt kön? ]

Patientfallen är exempel på personer som kämpar med infertilitet, skallighet, svettningar etcetera i en livslång återvändsgränd. Fallrapporterna belyser ytterligare svårigheten för vården att särskilja äkta könsdysfori från det som kan misstänkas vara kulturell smitta. Framtiden får utvisa om det är ett nytt medicinskt haveri i paritet med lobotomierna och tvångssteriliseringarna.

Juridiskt kön som baseras på känslor, är det ett bra och vederhäftigt begrepp? Låt oss leka med tanken att vi inför begreppet emotionellt juridiskt ägande. Väldigt många människor drömmer om att bli rika. De bär på en stark önskan och känsla att om de bara blir miljonärer så kommer mycket av deras vardagliga bekymmer försvinna. Om någon väldigt starkt känner att han har tre miljoner på banken, vem är jag att hindra honom från att få hämta ut pengarna?

Eller om jag väldigt starkt känner att jag är den rättmätiga ägaren till en annan persons hus, på vilka grunder kan någon hävda att det är deras bostad när jag känner att den är min?

Juridiskt ägande baseras inte på känslor, det bygger på kontrollerbara fakta. Detsamma gäller kön. I kroppens celler finns två könskromosomer som redan i mammans mage avgör embryots utveckling. Detta är vederhäftiga data.

[ Läs tidigare inlägg | Stefan Gustavsson: "Född i fel kropp" förutsätter preexistens av könade själar ]

Är det en bagatell att byta juridiskt kön, och handlar det enbart om den enskilda individen? Är det bara ”en ny bokstav i passet eller [att] få sista siffran i sitt personnummer ändrat” som Olofsgård skriver? Nej, det får stora konsekvenser i samhället.

Prostatascreening för män som fyller 50 år genomförs nu i min region. Kvinnor kallas till screening för att utesluta livmoderhalscancer samt bröstcancer. Utan fungerande personnummer hittar vi inte patienterna. Våra digitala journalsystem (de är många till antalet) skulle behöva omarbetas, och till vilken kostnad?

Manliga sexualförbrytare skulle genom ett juridiskt könsbyte få bli placerade på kvinnofängelse. För att inte tala om alla lokaler som måste byggas om i alla kommuner, till vilken kostnad? Exemplen är otaliga, men utrymmet här finns inte. Är det rimliga och önskvärda konsekvenser?

Sammanfattningsvis finns goda argument för att inte genomföra förenkling av juridiskt könsbyte, då det – som Stefan Gustavsson skriver – riskerar att ”för tidigt cementera något som för många är en övergående ambivalens” och som snarare riskerar stjälpa än hjälpa den enskilde, och det till orimliga konsekvenser för samhället i övrigt. Låt oss i stället verka för mindre stereotypa könsroller.

Könsdysfori är ett sjukdomstillstånd som ska bemötas professionellt inom vården och kopplingen till psykisk ohälsa och för tidig död finns kvar även hos dem som genomgått könsbyte. En patient är per definition en person som lider och visst ska vi lyssna på dem och bekräfta deras lidande, men låt oss inte i den ambitionen gå vilse och vandra bort från sanningen. För det är i mötet med Sanningen om oss själva som förvandlingen i bästa fall sker.