Debatt

Svensk församlingsplantering behöver bli helhjärtad

Den låga finansieringen är kanske det tydligaste tecknet på vår halvhjärtade inställning till församlingsplantering. I stället för att ge församlingsgrundare begränsade resurser att på kort tid uppvisa goda resultat borde vi öka stödet och satsa mer tills genombrottet kommer, skriver Anton Lidström.

Gud är alltid helhjärtad. Jesus död för hela mänsklighetens synd på ett kors var minst sagt helhjärtad. Hans lärjungar var helhjärtade i sin efterföljelse, även om det svajade ibland. Men när det kommer till svensk församlingsplantering har vi som är lärjungar i dag nöjt oss med något halvdant.

När jag som 20-åring började med församlingsplantering blev jag ofta ifrågasatt av andra kristna. Att vara församlingsgrundare sågs som att splittra eller överge det etablerade. Jag mötte kristna som inte ens ville ta mig i hand. För mycket kraft behövde läggas på att accepteras. Detta var i början på 2010-talet och mina erfarenheter var milda jämfört med hur det var för de som gick före mig.

Statistik talar sitt tydliga språk och några år senare hade de flesta frikyrkosamfund insett att kyrkan dör ut om vi inte planterar nya församlingar. I dag finns det en allmän acceptans för församlingsplantering och jag behöver sällan försvara mig längre. Men att allmänt acceptera något är inte detsamma som att göra något helhjärtat. Vi har fortfarande en bit kvar att gå. Om vi vill plantera församlingar helhjärtat skulle vi behöva:

1. Höja medvetandet om behovet. Medan församlingsgrundare landet över står på sina knän och ber om fler arbetare till skörden, finns det väletablerade församlingar där församlingsplantering knappt nämns. Trots att inte en enda församling i vårt land hade existerat om den själv inte hade planterats.

Kanske borde det vara ett obligatoriskt krav för samfundsledare att vara med i en församlingsplantering eller åtminstone ha personlig erfarenhet av församlingsgrundande?

—  Anton Lidström

Församlingsplantering får sällan uppmärksamhet på allmänna samlingar och konferenser utan måste ha sina egna specialiserade evenemang. Så länge ett gemensamt ansvar för församlingsplantering inte prioriteras i den stora gruppen kan vi heller inte förvänta oss en större ansamling av nya skördearbetare därifrån. Det stora behovet av församlingsplantering behöver bli något självklart. Det måste gå från att vara en parentes till att prioriteras som något väldigt viktigt. Det vi tillåter komma nära oss får vi också hjärta för. Församlingsplantering har alltför länge tillåtits vara något främmande, som bara enstaka vågar besöka på flyktiga studiebesök. Om fler hade en relation till församlingsplantering skulle tröskeln för människor att engagera sig sänkas.

Jag har hört argumentet att vi inte ska grunda församlingar för att människor ska komma till tro, utan för att människor redan har kommit till tro. Jag tror att församlingsplantering ska vara både mission och ett resultat av mission. Vi kan inte passivt bara vänta på att människor kommer till tro. Jesus har ju i missionsbefallningen befallt oss att gå ut.

2. Höja församlingsgrundares status. Vi behöver en fungerande rekrytering av församlingsgrundare. Det måste finnas lokala församlingar, samfund och teologiutbildningar som systematiskt och aktivt rekryterar och utrustar församlingsgrundare. I dag läggs det ansvaret till alldeles för hög grad på folkhögskolor och missionsorganisationer.

Vi behöver även höja statusen och erkännandet av församlingsgrundare. Titeln ”församlingsgrundare” bör få högre status än ”pastor”, och kanske borde det vara ett obligatoriskt krav för samfundsledare att vara med i en församlingsplantering eller åtminstone ha personlig erfarenhet av församlingsgrundande? Någon kanske invänder med resonemanget att en samfundsledare bäst representerar sitt samfund genom att finnas i liknande sammanhang som majoriteten av dess medlemmar. Men med det resonemanget blir vi kyrka för de 99 fåren i stället för det hundrade.

3. Höja det ekonomiska stödet. Det är bakvänt att det i etablerade församlingar kan finnas heltidsanställda team, medan församlingsgrundare förväntas arbeta ideellt eller på deltid. Den låga finansieringen är kanske det tydligaste tecknet på vår halvhjärtade inställning till församlingsplantering. Pengar i sig självt är inte lösningen för att nya församlingar ska växa fram, och jag är inte ute efter att diskutera frågan om församlingsgrundare bör vara anställda eller inte. Men hur vi förmedlar och använder våra resurser säger en hel del om våra hjärtans inställning.

I stället för att hålla tillbaka pengar och ge församlingsgrundare begränsade resurser att på kort tid uppvisa goda resultat borde vi öka stödet och satsa mer tills genombrottet kommer. Många församlingsgrundare är för ensamma, bär för mycket ansvar och befinner sig i svåra och osäkra situationer på grund av små och kortsiktiga budgetar. När de snabba resultaten uteblir riskerar de därpå att få sin överlåtelse till uppdraget ifrågasatt. De behöver bättre förutsättningar. Vi hör ibland storslagna mål om att plantera ett visst antal församlingar, men resultaten är sällan lika imponerande. Kanske behöver vi jobba mer med att forma en kultur där vi ännu mer uppmuntrar, engagerar oss, satsar, värderar och ber för de församlingsplanteringar som startar. Låt oss överlåta oss till att helhjärtat göra förutsättningarna bättre för att nya församlingar ska kunna grundas och bli livskraftiga i vårt land!

Fler artiklar för dig