Att utvecklingen av Artificiell Intelligens (AI) utmanar på olika vis är självklart inget nytt även om jag, liksom professor Susanne Wigorts Yngvesson, är glad för att teologer är med i diskussionen om AI:s både positiva och negativa potentialer. Min ursprungliga debattartikels huvudsyfte var att problematisera tolkningen av Guds ord genom AI, även om utvecklingen av och utvecklingspotentialer gällande AI givetvis utmanar på så många andra områden – områden som också påverkar människosyn och utmanar kristen etik. Men mitt val av perspektiv beror bland annat på att jag i mitt uppdrag som biskop har tillsyn över att Ordet rent förkunnas. I vår lutherska tradition är då självklart tolkningen av Guds ord central.
Teologen Michael Grenholm skriver att han visserligen delar en del av min oro för AI-genererade predikningar, men att vi snarare bör rikta vår oro till andra områden. Exempel som Grenholm tar upp är hur lätt det blivit att skapa och efterhärma bild och ljud med AI och att det i framtiden kommer ge stora bekymmer med tillförlitligheten gällande exempelvis filmer.
Även jag delar denna oro, eftersom det förvränger sanningen och liksom Grenholm menar jag att det kan ge kyrkan och hela samhället i övrigt stora utmaningar och ställa höga krav på varje människa som tar del av sådant material. Även AI:s påverkan av arbetsmarknaden håller han fram. Också denna risk ser jag, liksom med flera andra farhågor som lyfts i debatten. Mitt syfte var dock att lyfta hur tolkningen av Guds ord i värsta fall kommer att sakna en nödvändig mänsklig dimension om den helt skulle bli AI-producerad.
Susanne Wigorts Yngvesson lyfter i sin artikel många intressanta aspekter och ställer flera viktiga frågor. Hon frågar retoriskt hur jag kan veta hur Guds ord verkar i världen? Det kan jag självklart inte. Men återigen, tolkning av Guds ord kan inte bli genuint mänsklig utan att en mänsklig hjärna med själ och medvetande är med i processen. Även om Gud naturligtvis kan handla där vi minst av allt anar det är själva framtagandet av en predikan också något som sker i en omistlig relation mellan Gud och den enskilde predikanten, och där både predikantens och mottagarens fria vilja att ”säga ja till Gud och säga nej” (Svenska Psalmboken 289:1) spelar en viktig roll för själva mottagandet.
Att en maskin kan härma ett mänskligt beteende kan dock knappast jämföras med levd erfarenhet i dess djupare bemärkelse - en erfarenhet med grund i känsla, hjärta och själ.
— Åke Bonnier
Vidare resonerar Wigorts Yngvesson om människans frihet, och självklart finns det mycket som kan binda oss och begränsa vår frihet – inte minst vår inkrökthet i oss själva, precis som Anders Frostensson fortsatt diktar: ”vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag” (Svenska Psalmboken 289:3). Så visst kan AI lära oss saker om själva livet och dess frihet. Men hjärtats ja till Gud är människan förbehållet. Det klarar ingen maskin.
En annan komponent är den jag benämner som levd erfarenhet och även där kommer Wigorts Yngvesson med en intressant jämförelse. Hon skriver att en avancerad maskin också kommer ha erfarenhet genom att härma mänskliga beteenden. Att en maskin kan härma ett mänskligt beteende kan dock knappast jämföras med levd erfarenhet i dess djupare bemärkelse – en erfarenhet med grund i känsla, hjärta och själ.
Gällande den fortsatta utvecklingen av AI är det omistligt med den typen av etisk kompass som ärkebiskop Martin Modéus skrev om i Expressen (25/6–2023), där han också i det dubbla kärleksbudet menade sig se en antydan till en sådan kompass. Och det dubbla kärleksbudet är också ett uttryck för det sant mänskliga, bud som ger oss en inriktning i vårt beslutsfattande. Vi står inför många utmaningar och val gällande kommande tekniska framsteg inom AI-området. Oavsett vad behöver vi göra avvägningar i användandet av denna teknik och vad vi låter påverka oss. Där behövs just en etisk kompass.
Det är lätt att falla i misströstans dike när vi ser ut över världen och människans destruktiva beteende och mellanmänskliga hat. Och samtidigt – det som än mer kan förundra och som går bortom all teknisk utveckling är det som trots oräkneliga år av evolution fortfarande ses som de starkaste och mest mänskliga egenskaperna: medmänsklighet, omsorg och kärlek. Den danske filosofen och teologen K E Løgstrup benämner dessa egenskaper som ”spontana livsyttringar”, en benämning som verkligen är talande.
Det är genom dessa ”spontana livsyttringar” vi för våra budskap vidare och maskiner kan då vara viktiga resurser men kan inte ta över med samma resultat. Till det behövs både den sändande och mottagande medmänniskan.
[ Läs tidigare inlägg | Micael Grenholm: AI lär orsaka långt större problem än dåliga predikningar ]
