Att förstå gamla vackra ord riskerar bli en klassfråga

Jag är förespråkare av att inte snuttifiera människor. Barn och unga är kapabla! Glöm inte att alla ord barn hör från början, hör de för just första gången. Om mina barn kunde förstå och uttala ord som paleontolog, utryckningsfordon och triceratops vid två-tre års ålder, då kan de utan större omsvep förstå Gud som haver-bönens “haver”, “förbliver” och så vidare, ord som Anders Dillmar i en debattartikel verkade mena att vi behöver uppdatera.

Men vi läser ju fortfarande Elsa Beskow och dylikt, inte sant? Det blir vördnadsfullt, andaktsfullt och vackert när äldre ord får ornamentera vårt språk. Därtill är det ofta känslomässigt laddat för barn med traditionens kraft, att få veta att de använder samma ord i sin bön eller sång som mamma, mormor och mormorsmor.

Men en uppgift vi vuxna alltid har när vi läser, sjunger och pratar med barnen, är att ta oss tid att stanna upp för att kontrollera om de förstår innebörden. “Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror” - redan där behöver man nog brodera ut lite? För att inte tala om Fjäril’n vingad! Det riskerar snabbt att bli en klassfråga att förstå gamla vackra ord, om vi raderar dem från allmänbildande verksamheter, i goda intentioner av att tillgängliggöra. Det stjälper mer än det hjälper.

Vi avslutar aftonbönen hemma med orden “Du förbliver Fader vår” och rullar sedan därifrån ibland in i just “Fader vår”. Japp, jag tycker att den gamla rackarn är så mycket mer melodisk än den modernare “Vår Fader”. Det är nästan lite tabubelagt att erkänna det i mina sammanhang, men jag har heller inga problem att be med i, eller för den delen leda i bönen “Vår Fader” under gudstjänst i Svenska kyrkan.

Jag älskar friheten att dels få lyfta rösten i uppbygglig karismatisk lovsång, dels få känna hur det kittlar i magen av stämma in i psalmer från 300-talet.

—  Sofia Springare

På Svenska bibelsällskapet tar vi nu fram en nyöversättning av Nya testamentet, NT2026. Visst har en del språkligt förändrats sedan NT81 utkom, men i första hand handlar det om att mycket skett med bibelforskningen sedan dess. Jag har stort förtroende för Mikael Winninge som leder översättningsarbetet – vi bör kunna få se texter som både är lättillgängliga och vackra.

När jag jobbade på PMU hade jag förmånen att lära känna kloka Carolina Klintefelt, som händelsevis också skrivit barnböcker. Hon kommenterade insiktsfullt att “Jag tror på både tradition och förnyelse. Gud som haver tillsammans med en fri bön där vi med egna ord tackar och ber för de saker vi bär på. Dessutom finns på de kristna förlagen många fina barnböcker med både bibelandakter och böner att komplettera med. Såväl nyskrivet som äldre.”

Just så, låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Jag tycker att Dillmars texter och teologiska tankar är fina - också. Visst kan vi förnya, förklara och fördjupa, samtidigt som vi håller gamla saker kära? Jag älskar friheten att dels få lyfta rösten i uppbygglig karismatisk lovsång, dels få känna hur det kittlar i magen av stämma in i psalmer från 300-talet. En ballong som hjälper mig att stiga högre, ett ankare som håller mig kvar. Tack och lov att jag inte behöver välja.

[ Läs tidigare inlägg | Anders Dillmar: Vad är det för gudsbild bönen ”Gud som haver” förmedlar? ]