Jag ber att kyrkan inför nästa besökelsetid ska vara mer vaksam

Filmen Jesus Revolution belyser en helt makalös tid i kyrkans moderna historia. För den organiserade kyrkan finns så mycket att lära av den tiden, men också för oss som enskilda troende som längtar efter mer av Gud.

Det är en annan tid nu men människorna är lika vilsna i dag och deras rop efter den mening och upprättelse som endast Jesus kan ge är lika aktuell.

Så vad var det som hände då, i slutet av 1960-talet? Ett himmelskt ljus lyste plötsligt upp hela Kalifornien där den alternativa ungdomskulturen hade sitt epicentrum, och dess sken nådde långt ut över världen.

Det var besökelsetid och tiotusentals vilsna ungdomar lyftes ut ur den misär av narkotikamissbruk och andlig förvillelse som hippierörelsen med sin hedonistiska utlevelse av ”sex, drugs and rock’n’roll” hade urartat i. Stora ungdomsskaror drev omkring likt vilsna får utan herde. Men nu kom Jesus och han vandrade ibland dem, kallade och drog dem till sig.

Vi kunde sitta på golvet i timtals och bara söka Gud, be, sjunga, själavårda varandra och studera Bibeln.

—  Kenneth Immanuel Graaf

Samma sak hände i Sverige, och jag var en av dem som drogs in i denna underbara mäktiga kärleksvåg som Time Magazine kallade The Jesus revolution.

I Sverige insåg Lewi Pethrus potentialen i det nya Jesusfolket och öppnade pingstkyrkan för dessa långhåriga barfota blomsterbarn med sin annorlunda klädsel och livsstil. En del rynkade på näsan men i stort sett var vi välkomna in i värmen. Vi hade kvar vår motkulturella stil men förkastade drogerna, det fria sexet och andra sociala politiska aktionsprotester.

Vi var annorlunda än de etablerade traditionella kristna, vi brann som facklor och ville riva åt oss Guds rike och få allt på en gång.

Sommaren 1972 var för oss nykristnade ungdomar ett enda stort Love-In där kärleken till Jesus förde oss samman på gator och torg, i Jesusmarscher och i stora massmöten med unga radikala predikanter som Duane Pederson och Lonnie Frisbee från Jesusfolket i USA samt vår egen Stanley Sjöberg. Ungdomar och kristna från hela Sverige samlades för att med musik och lovsång upphöja Jesus.

[ Historien bakom storfilmen: Hippiepastorn blåste liv i svensk väckelse ]

Bön, bibelstudium, lovsång och evangelisation var hjärtat i rörelsen. Vi träffades, förutom i kyrkorna, även i små bönegrupper i hemmen. Vi kunde sitta på golvet i timtals och bara söka Gud, be, sjunga, själavårda varandra och studera Bibeln.

Allt i vårt liv gick ut på att leva för Jesus, vinna människor för Gud, att älska och dela våra liv med varandra. Vår teologi var enkel och genomglödgad av kärlek där förkunnelsen fokuserade på en personlig relation med Jesus.

Många bildade storfamiljer och kollektiv där man ville praktisera en radikal kristendom vars ideal man fann hos de första kristna som hade allting gemensamt. Sökare och nyfrälsta ungdomar kunde där hitta ett andligt hem, ett ”Jesus-hus”, för rehabilitering och tillväxt i tro och efterföljelse. Andra integrerades i församlingar varhelst de togs emot med förståelse och kärlek där de blev nyttiga och aktiva församlingsmedlemmar och några blev andliga ledare, pastorer och präster. Och med tiden bildades även nya församlingar. Jesusfolket fann dessutom en god allierad i den tvärkyrkliga karismatiska rörelsen.

Vad gäller evangelisering var Jesusfolket radikalt. I USA reste exempelvis William Lowery’s mobila tältmötesmission Christ Is The Answer (CITA) från stad till stad och vittnade på gatorna, uppförde gatuteater och inbjöd till samlingar i det stora mötestältet på kvällarna. Bill predikade, ungdomar vittnade och ett rockband spelade.

Vi ägde ingenting, levde i tro, bodde i tält och vittnade dagligen på gatorna i olika storstäder i Europa.

—  Kenneth Immanuel Graaf

CITA utvecklades till en karavan av långtradare, bussar, husbilar och 250 gatuevangelister som turnerade över hela USA. De kom också till Europa, och jag reste med dem ett tag. Vi ägde ingenting, levde i tro, bodde i tält och vittnade dagligen på gatorna i olika storstäder i Europa.

Men djävulen var också verksam i utkanten av väckelsen. Många nyfrälsta ungdomar drogs in i sekten Guds Barn som helt spårade ur, vilseledda av sin sexgalne ledare David Berg. Andra återgick till sin gamla livsföring med knark och ett lösaktigt odisciplinerat liv, medan en del återanpassade sig till samhället och vände Jesus ryggen.

Jag ber att kyrkan inför nästa besökelsetid ska vara mer vaksam. Vad kan vi lära av det som skedde då?

Kyrkan behöver en ny Jesusfolksväckelse, en armé av brinnande lärjungar som inställer sig för krigstjänst, iklär sig Guds vapenrustning och drar ut på ett kärlekens korståg för sin Konung och Herre. Som lämnar sina bekvämlighetszoner med Netflix och tomma nöjen för att i stället vara stilla inför Gud och Ordet. Troende som grundligt lär känna Fadern och Sonen för att sedan i Andens kraft gå ut i världen, uppfyllda av Guds ovillkorliga kärlek som utan att döma älskar alla, ty ”intet finns som inte vinns av kärleken som lider”.

Världen behöver en kärlekens armé, en trons kommandotrupper som är villiga att lägga ned sina liv för Jesus, som är villiga att uthärda förföljelse och frimodigt predika Jesu återkomst och tidsålderns avslutning. Maranata! Du vår Herre kom!

[ Filmrecension: Jesus revolution får mig att gråta ]