Det är inte okej att kräva att barn gör saker som vi vuxna inte själva kan leva upp till

Vad är det som har hänt när vuxna behöver be barn skriva under kontrakt där barnen ska lova att göra sådant som barn inte kan? Under förra veckan kunde vi ta del av nyheter om de åtgärder som vidtagits på en del skolor för att skapa ordning och lugn och ro. Det är förståeligt att skola och personal söker lösningar på problem med stök, men detta är helt fel sätt.

Åtgärderna, som har praktiserats på skolor i Kalix, har bland annat innehållit att barnen ska skriva under en överenskommelse där de lovar att leva upp till förväntningar som är orimliga att ställa på barn. Om barnen inte håller de underskrivna överenskommelserna kan det leda till konsekvenser, som att till exempel inte få gå ut på rasten. I vissa fall har barn också hållits fast under en längre stund.

Det är vi vuxna som har ansvaret att skapa miljöer i förskola och skola där barn känner trygghet, blir sedda med glada ögon och får det stöd de behöver.

—  Ulrika Ernvik

Generellt ser vi att tendensen går emot att vilja lösa samhällsproblem med längre straff, kännbara konsekvenser och tuffare tag. Detta synsätt ser nu ut att också ha letat sig in i skolans värld, och de uppmärksammade fallen med ”skolkontrakt” är bara ett exempel. Men barn behöver kärlek och positiv bekräftelse för att utvecklas på ett positivt sätt, inte bestraffningar.

Sverige har varit ett föregångsland i världen genom att 1958 vara det andra landet i världen (efter Norge) som införde förbud mot skolaga, och 1979 vara det första landet i världen som införde förbud mot våld mot barn också i hemmet.

Vi har utvecklat kunskap om barns behov av trygghet och tillgång till vuxna, vi har blivit alltmer medvetna om barns behov av att bli lyssnade till och respekterade, och medvetenheten om barns behov av lek och rörelse har blivit allt större.

Trots detta går vi emot en skola med färre vuxna, större enheter och mindre tid och möjlighet för rörelse och lek. Vi blir sedan förvånade när barnen visar tecken på att de inte mår bra, eller helt enkelt med sina beteenden uttrycker de behov som de inte fått tillgodosedda.

Ett barn som inte får röra på sig blir rörigt. Ett barn som inte känner trygghet sprider sin otrygghet omkring sig, ibland med utåtagerande beteenden. Ett barn som inte blir sett och lyssnat till lyssnar inte till andra.

Det är inte okej att kräva av barn sådant som vi vuxna inte själva kan leva upp till. Det är inte okej att barn ska skriva under överenskommelser där de ska lova att göra sådant som de inte är mogna för och inte fått förutsättningar för att klara.

Det är vi vuxna som har ansvaret att skapa miljöer i förskola och skola där barn känner trygghet, blir sedda med glada ögon och får det stöd de behöver. Det är vi vuxna som har ansvar för att skapa goda arbetsmiljöer för barn med kortare arbetsdagar, lugnare miljöer i mindre grupper och möjlighet till rörelse och återhämtning.

Det är inte barnen som ska skriva under överenskommelser, det är de vuxna som ska skriva under överenskommelser där de lovar att ta ansvar för att skapa de förutsättningar barn behöver. Det är skolledning och vuxna på skolan som skulle behöva skriva under på att de tar ansvar för att varje elev:

• blir välkomnad
• blir sedd med glada ögon
• har tillgång till minst en vuxen att känna sig trygg med
• har närvaro av vuxna som är med i samtal och lek på raster
• har möjlighet att sitta och jobba avskärmat i grupper av max fyra elever, även ensam vid behov
• har en stol där man når ner med fötterna och som gungar så att man kan röra sig i stolen
• har möjlighet att stå eller ligga och jobba
• har möjlighet att ta en kortare paus var 15:e minut
• har möjlighet att ha en paus på 15–20 minuter efter 45 minuters arbete
• ges möjlighet till minst en timmes sammanlagd rörelse, gärna utomhus, varje dag
• inte använder skärmar i stället för papper, penna och böcker, utan som komplement till papper, penna och böcker
• har tillgång till ett vilrum – en trygg plats att dra sig undan till
• har tillgång till rena och fina toaletter så att det känns bra att gå på toaletten
• kan äta i en matsal där det är avskärmat så att man sitter i grupper om högst åtta personer
• kan få mat utan att stå i kö
• har tillgång till stöd av professioner som kan bistå i elevens motoriska och neurologiska utveckling, såsom arbetsterapeuter och fysioterapeuter med kunskap om sensomotorik, samt logopeder
• har tillgång till en naturlig utemiljö

Dessutom behöver föräldrar tillsammans med skolan göra det möjligt för eleven att

• ha en arbetsdag som är begränsad till sex, max åtta, timmar
• inte behöva börja före kl 07.00 och inte behöva arbeta efter kl 17.30
• ha minst 15 timmars sammanhängande vila mellan arbetspass.

[ Frida Park: Sluta tala illa om skolan ]

Jag arbetar som familjeterapeut på en vårdcentral och möter dagligen barn som uttrycker att det är detta de behöver. Många rektorer och lärare försöker med de medel de har att skapa dessa förutsättningar för eleverna. Men sparkraven ligger tunga över skolan.

Dagens barn är framtidens vuxna, och vill vi skapa ett samhälle där vuxna och barn mår bra och den psykiska hälsan ökar i stället för att minska, behöver politiska beslut fattas där förskola och skola får betydligt mer resurser, så att alla barn och vuxna kan gå till sina arbetsplatser och känna sig trygga och förväntansfulla inför arbetsdagen.

[ Andreas Häger: Hundratals ungdomar sa ja till kallelsen att vara ett ljus i sin skola ]