Lämna inte riksdagen förrän ni kommit överens

Trettonåringar begår brott för att få en tillhörighet. Femtonåringar skjuter ihjäl varandra. Sextonåringar hotas till att begå brott och tar droger för att orka. Elvaåringar rekryteras av kriminella gäng. Tonåringar som önskar ha en ”aura” av att vara mördare söker upp dem som rekryterar.

Varje dag möts vi av dessa berättelser, och jag känner mig fullständigt bruten. ”De är rädda, hotade och djupt empatistörda”, säger Carin Götblad, polismästare på Noa, i Agenda 17/9. ”De tar gärna några år i fängelset för att få status.”

Kartan stämmer inte längre och jag får svårt att orientera mig i den nya terrängen. När en ny berättelse håller på att växa fram är det lätt att ”förlora ett väderstreck”, som man brukar säga när man förlorat en mor. Det självklara, viktiga, vackra – att varje barn har rätt att växa upp i en miljö, ett samhälle, ett hem där de är älskade, respekterade och sedda – håller på att nedmonteras. När barn skjuter ihjäl varandra och andra, för att få status i en grym och våldsam kontext, får vi inte blunda för verkligheten.

Samhället behöver återuppbygga pelaren som de kan luta sig emot när livet krackelerar – pelaren av människovärde, empati och kärlek.

—  Beryl Lindeman

Jag är ingen politiker. Jag är ingen skicklig debattör. Jag är en vanlig samhällsmedborgare som ser vad som händer och en pastor som möter många livsberättelser. Och jag är mor, vars hjärta brister när jag hör att barn har utvecklat en brist på empati och varken värderar andras liv eller sitt eget.

Det är djupt problematiskt att unga människor söker sitt värde och status i kriminella gäng för att få en tillhörighet. Och att barn letar efter en kram och finner den i knarket, som den före detta missbrukaren Victor de Almeida berättar i Nyhetsmorgon, är svårt att ta in.

Vi behöver också höra på och se de ungdomar som efterlyser hem där de kan få lära sig vad som är rätt och fel, men som förlorat tron på vuxenvärlden, ja hela samhället. De upplever att det inte blir någon skillnad hur mycket politikerna än debatterar. Visst gör politikerna mycket på riksnivå och lokalt för att förhindra gängkriminaliteten. Poliserna jobbar dag och natt inom sina befogenheter. Trots det ser vi hur våldet eskalerar.

När föräldrar inte orkar behöver samhället träda in för att hjälpa och stötta. Samhället, vi vuxna, behöver fylla det tomrum där killar i dag upplever att de inte äger något värde. Samhället behöver återuppbygga pelaren som de kan luta sig emot när livet krackelerar – pelaren av människovärde, empati och kärlek.

[ Frida Park: Kyrkan sitter ju inne med lösningen på gängvåldet ]

Kära politiker: Sammankalla hela riksdagen och lämna inte rummet förrän ni kommit överens över partigränserna om vad ni fortsatt måste göra för att underlätta för skolan, folkbildningen, kulturen, föreningar och kyrkan i detta ärende. Det är hög tid att samarbeta i Sveriges viktigaste fråga: våra barns framtid. Det finns massor av goda människor här ute, med stora hjärtan och hög kompetens, som gärna samarbetar med er. Men ni behöver tillhandahålla nya verktyg och större resurser, inte fler neddragningar. Det är hög tid att satsa på det förebyggande, för våra barns skull, för Sveriges skull.

Vi kan få uppleva en förändring genom att vi visar empati, lyssnar med hjärtat och vågar vara närvarande. Det behövs många vuxna i samhällsrummet som är närvarande i barnens liv. Vuxna som aldrig, aldrig överger dem.

Vilken berättelse ska vi författa tillsammans? Vi måste söka upp väderstrecket som ger oss riktning. Och vi som är troende, både kyrkor och enskilda kristna: Låt oss bjuda in våra barn och ungdomar i den större berättelsen, den om Jesus som tog upp barnen i sin famn och välsignade dem. Hos honom finns tillhörighet, bekräftelse och värde – ja, den där kram som så många i dag söker efter.

[ Alf B Svensson: Redan i årskurs ett kunde jag identifiera barn som riskerar hamna i kriminalitet ]