Enda rimliga är att hålla staten så religiöst neutral som möjligt

Olika människor håller olika saker för heliga. Därför bör staten inte betrakta vissas övertygelser som “heligare än andras”. Alla restriktioner och begränsningar av yttrandefriheten måste därför vara generellt genomförbara och gälla alla relevanta parter lika.

Häri ligger problemet med hädelselagstiftning, som aktualiserats i och med den senaste tidens uppmärksammade koranbränningar, och som oroande nog – enligt en enkätundersökning av Dagen – hela 35 procent av präster och pastorer verkar vilja införa. Om det skulle bli förbjudet att bränna Koranen bör det bli förbjudet att bränna samtliga skrifter som anses heliga av någon grupp (Bibeln, Bhagavadgita eller varför inte Hitlers Mein Kampf eller Maos lilla röda?).

Och är det olagligt att bränna den, borde det vara olagligt att strimla, smutsa ned, sparka eller på annat sätt bete sig nedvärderande mot boken ifråga, som Jacob Rudenstrand förtjänstfullt argumenterat i två debattartiklar om yttrandefrihet i Dagen. Får man ens ta en bild av boken och sedan bränna bilden? Ska den ens få kritiseras? Det saknas naturliga stoppunkter i denna nedförsbacke.

I en sådan frihet kommer jag ibland tvingas se eller höra sådant jag finner kränkande för min tro. Och i sådana konflikter ska staten inte ta ställning.

—  Mats Selander, Kristna värdepartiet

Valet för staten Sverige är därför att antingen betrakta viss religion som helig, eller att betrakta yttrandefriheten som helig. Och endast om staten håller fast vid yttrandefriheten kan olika religioner leva sida vid sida fullt ut. Detta måste Sveriges beslutande organ inse, och med emfas försvara internationellt.

Om någon religion kommer att dominera i Sverige ska det inte bero på att staten premierar eller skyddar den på ett annat sätt än andras tro skyddas. Staten ska garantera lika villkor för allas tro. Det är enda framkomliga väg i ett pluralistiskt samhälle.

I en sådan frihet kommer jag ibland tvingas se eller höra sådant jag finner kränkande för min tro. Och i sådana konflikter ska staten inte ta ställning. Det har den nämligen gjort förut. Konventikelplakatet (från 1726 till 1858) förbjöd bönesamlingar i hemmet – vilket ledde till regelrätt förföljelse av frikyrkliga. Hädelse var förbjudet fram till 1970. Så sent som på 1960-talet dömdes svenska komiker till böter efter ett satiriskt radioinslag om nattvarden.

[ Dokument: Så många pastorer vill förbjuda koranbränningar ]

I ett religiöst enhetligt land kan sådana lagar framstå som begripliga. Men sådana lagar leder nästan alltid till religionsförföljelse av det ena eller andra slaget – där det vanligaste i Sverige varit att vissa kristna förföljer andra kristna. Det är inte rätt väg att gå. Det enda rimliga är att se till att staten Sverige är så religiöst neutral som möjligt. Och i det är yttrandefriheten en hörnsten.

Den senaste tidens debatt ger ändå skäl att föreslå två modifieringar i synen på demonstrationsrätten. För det första: Personer som saknar svenskt medborgarskap ska inte ha rätt att ansöka om demonstrationstillstånd. Logiken bakom detta förslag är enkel. I världen och Sverige har alla mänskliga rättigheter, men det är ingen mänsklig rättighet att få rösta i Sverige. Det är en demokratisk rättighet som tillkommer medborgare i Sverige.

Demonstrationsrätten är en vital del i den demokratiska process där valdeltagande är själva basen. Den som inte har rätt att rösta bör därför inte ha rätt att anordna demonstrationer. Utländska medborgare kan delta i demonstrationer i Sverige men då endast som inbjudna gäster av den svenska organisatören.

Detta är en fullt rimlig begränsning som gör det svårare för utländska intressen att sabotera politiska processer i Sverige. Skulle något sådant ändå ske genom en icke-tillståndsgiven demonstration kan staten, genom polisen, betona att detta var en “icke-tillståndsgiven demonstration” vilket understryker att varken stat eller polis står bakom demonstrationen eller dess innehåll. Detta minskar “sabotage-effekten”, och är en rimlig modifiering av ordningslagen.

[ Dan Svanell: Är ordningslagen lösningen på koranbränningarna? ]

Den andra modifieringen handlar om platsen för demonstrationer. I vanliga fall får man den plats man ansöker om. Men man kan bli nekad om platsen redan är upptagen eller om det finns trafiksäkerhetsskäl att neka. Polisen kan också anbefalla en viss plats för demonstrationen med hänvisning till säkerhetsrisken – något som mig veterligen redan skett i samband med nazistiska demonstrationer i närheten av synagogor (där man alltså givit tillstånd till demonstration men på annan plats än den önskade).

Det bör bli tydligare att polisen har rätt att använda denna flexibilitet när en demonstration med stor sannolikhet riskerar att skapa säkerhetshot. Om trafiksäkerhet är skäl nog att styra om en demonstration till en annan plats, borde långt allvarligare säkerhetshot vara det också.

Men då säkerhetshot är svårbedömt riskerar detta att missbrukas genom att en viss grupp eller demonstrationsyttring regelmässigt förpassas till något folktomt torg med hänvisning till “säkerhetshot”. Därför måste polisen kunna ge tunga skäl för sin bedömning.

För detta krävs sannolikt ingen förändring av ordningslagen, däremot bör det bli en tydligare del av polisens praxis att rimliga säkerhetsbedömningar får styra valet av plats för demonstrationer. Sådana bedömningar borde rimligen ha tillämpats när koranbränningsdemonstrationer förlagts nära moskéer.

Detta är rimliga modifikationer helt i harmoni med den långtgående yttrandefrihet vi vill värna.