En bekant frågade en gång om jag någonsin debatterat mot någon ateist. Jag svarade att jag gör det hela tiden – han heter Ray Baker. Jo, jag fortsätter att fundera, studera, brottas och ifrågasätta min tro. En del av respondenterna till min ursprungliga debattartikel förkastar idén om att man ska vara tvärsäker i sin tro. Personligen vet jag inte ens vad det betyder. Men ändå står min tro fast. Inte på grund av någon fideistisk* blind tro på det absurda, utan på grund av att det finns goda historiska och intellektuella skäl att lita på Bibeln och följa Jesus Kristus.
Jag fortsätter alltså att ställa frågor. Och det händer ganska ofta att jag under besök på bibelskolor och i församlingar håller i ”öppna forum” eller ”ask-me-anything”-kvällar. Där är alla frågor tillåtna, och tillsammans tittar vi på olika möjliga svar.
Det kan hända att man i vissa kristna sammanhang inte får ställa frågor utan att ens tro eller andlighet blir ifrågasatt. Vi ska, som jag skrev i min ursprungliga artikel, vara kritiska mot osunda kristna sammanhang. Vi ser att Jesus i evangelierna aldrig avvisar någon som ställer en ärlig fråga, men han hade skarpa ord till dem som ställde frågor i syfte att försöka sätta dit honom.
Det stora problemet i våra församlingar är inte att man inte får ställa frågor, utan att en del människor inte gillar när man kommer fram till ett genomtänkt, välgrundat svar.
Eftersom vi har goda skäl för den kristna tron är det naturligt att vi vill föra tron vidare till våra barn (och andra). När jag skrev om behovet av apologetik i församlingens barn- och ungdomsverksamhet handlar det inte om att ge färdiga svar, som Karin Fahlström och Ulrica Davidsson antyder. Det handlar inte om att lära sig katekesens färdiga svar utantill utan vidare förståelse för orden man rabblar. Det handlar inte om kristna klichéer och fromma floskler. Det handlar inte om att peka med hela handen och visa var skåpet ska stå.
Nej – det handlar om Jesus, att upptäcka vem han är, vad hans liv, död och uppståndelse har för betydelse och vad hans anspråk har med mig att göra.
Att föra den kristna tron vidare till våra barn bör inte vara kontroversiellt. Vi har många värderingar som vi vill lära våra barn: ärlighet, respekt, tolerans, demokrati, jämställdhet, värna om miljön med mera. För kristna bör också tron vara en så viktig värdering att vi inte bara kan vänta och se om barnen på egen hand kommer upptäcka tron och ta beslut om att följa Jesus. Här vill förmodligen de allra flesta kristna aktivt vägleda och hjälpa sina barn att finna det dyrbara de själva funnit.
Det förefaller mig att mycket progressiv kristendom går ut på att skapa gud i människans avbild och inte tvärtom.
— Ray Baker
Min ursprungliga tes var att dekonstruktionsprocessen mynnar ut i något av tre möjliga scenarier: att man landar i en robust, genomtänkt kristen tro (i mitt fall med hjälp av apologetik), att man lämnar tron helt och hållet, eller att man landar i en form av hemsnickrad progressiv tro. Jag anser att mina respondenter har bekräftat det jag skrev. Vi går dock skilda vägar när det gäller hur vi utvärderar progressiv kristendom.
Progressiv kristendom är naturligtvis mycket individualistisk och därmed inte homogen. Jag menar inte heller att tron bör vara homogen. Men det förefaller mig att mycket progressiv kristendom går ut på att skapa gud i människans avbild och inte tvärtom.
Nu är mina respondenter kanske ”tvärsäkra” på att jag har fel. Men om Gud finns och har kommunicerat med mänskligheten, då åligger det oss att ta reda på vad Gud har sagt. För mig som kristen är Bibeln det viktigaste redskapet vi har i vår strävan efter att lära känna Gud och låta Gud vara Herre över alla livets områden.
* Fideism är uppfattningen att tron är den enda grundvalen för kunskap om Gud och därmed överordnad förnuftet.
[ Läs tidigare inlägg | Henrik Steen: Problemet med dekonstruktion: Det bygger på individualism ]