Debatt

Vår konsumism gör planeten sjuk - ändå kan vi inte låta bli

KONSUMTION. Det som behövs är en motkultur, en miljö och en social kontext där andra karaktärsdrag får en chans att mogna fram. Där alternativet är det normala, skriver Emmanuel Bäckryd.

Vi har precis lämnat årets Black Friday (och Black Week, Black Month, Cyber Monday …) bakom oss. Med anledning av denna från USA importerade readag tog P1-programmet Godmorgon världen häromdagen upp frågan om konsumtionens plats i vårt samhälle. De flesta är medvetna om att det sätt vi lever på inte är långsiktigt hållbart för planeten.

Denna plågsamma insikt ligger bakom fenomen som flygskam, klimatångest och högljudda protestaktioner från grupper som argt påpekar att samhället inte ställer om tillräckligt snabbt.

Parallellt med allt detta har shopping- och readagen Black Friday etablerat sig i Sverige sedan något decennium tillbaka. Även om man på ett plan kan tycka att det är ganska oskyldigt och till och med klokt att handla på rea (vem vill betala mer än nödvändigt?) ter sig ändå den konsumtionshets som är kopplad till Black Friday och den efterföljande julhandeln som paradoxal och djupt problematisk. Jag kan knappast vara ensam om att notera denna inkonsekvens. Vår konsumism gör planeten sjuk men vi kan ändå inte låta bli.

Att vara kristen är att tillhöra ett folk, ett alternativt samhälle, att vara del av en gemenskap som i vissa avseenden går på tvärs mot den omgivande kulturen.

—  Emmanuel Bäckryd

“Godmorgon världen” intervjuade Jacob Östberg, professor i marknadsföring och ledare för Forskargruppen för konsumtionskulturteori vid Stockholms universitet. Östberg beskrev gapet mellan kunskap och faktiskt agerande på ett tänkvärt sätt: ”En del av de forskare som ägnar sig åt sustainability-forskning [har] en fantasi om att i framtiden, snart, då kommer vi att stänga det här gapet mellan attityd och beteende.”

Men det tror Östberg själv inte på: ”Det kommer aldrig att hända. Att ha ett gap mellan attityd och beteende, det är liksom grunden för hela den mänskliga existensen. […] [V]i vet vad vi borde göra men vi gör inte så. […] Men det är ju att vara människa. Och det kommer vi nog fortsätta att vara.”

Det är lätt att knyta an till Paulus välkända ord i Romarbrevet 7 om att det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Nu är det i och för sig synnerligen omdebatterat vad Paulus exakt avser i detta stycke. Avser han sig själv, och i så fall i vilket skeende av livet, eller talar han om människan i allmänhet, eller om den kristnes kamp, eller har det framför allt med den gammaltestamentliga lagen att göra?

Det ska vi inte fördjupa oss i, utan min poäng här och nu är bara att påpeka att vi nog är många som kan identifiera oss med dessa ord. Tillämpat på konsumtionens makt över våra liv: Även om vi gärna vill bidra till en hållbar livsstil genom att inte överkonsumera, lyckas vi ändå inte särskilt bra med det.

Östberg har nog rätt i att individen i sig själv inte förmår agera speciellt annorlunda. Det som behövs är en motkultur, en miljö och en social kontext där andra karaktärsdrag får en chans att mogna fram. Där alternativet är det normala. Som kristen vill jag tro att den kristna församlingen kan vara en sådan miljö. Men då krävs det att kyrkan inte nöjer sig med att vara en spegelbild av samtiden utan tvärtom vågar odla sin särart.

I den kristna församlingens dna finns en inbyggd protest gentemot konsumismen. Traditionellt har man talat om vikten av att undvika frosseriets last, och i bakgrunden finns Bibelns uppmaningar till förnöjsamhet och enkelhet.

Men detta ska inte ses som ideal som den enskilde kristne ensam och på egen hand ska sträva efter; om det är vårt fokus kommer Östbergs pessimistiska förutsägelse slå igenom. På egen hand orkar vi inte simma motströms.

Det kristna livet är inte en soloprestation. Man är inte kristen på egen hand. Mer än någonsin är det dags att göra upp med vår tids individualistiska privatreligiositet. Att vara kristen är att tillhöra ett folk, ett alternativt samhälle, att vara del av en gemenskap som i vissa avseenden går på tvärs mot den omgivande kulturen.

Inte på alla sätt naturligtvis, och definitivt inte utifrån en arg och konfliktfylld antikonformism. Men på vissa avgörande punkter är det kyrkans kallelse att simma motströms. Genom att odla vår särart och i det lilla hjälpa varandra att agera annorlunda kan vi bidra till att visa att ett annat liv är möjligt.

Det kan se litet och oansenligt ut, men Jesus själv betonar vikten av att inte förakta det lilla fröet eller den oansenliga surdegen – för en vacker dag har fröet blivit träd och limpan är genomsyrad.

Det är därför vi trotsigt ska fortsätta att vara de vi är – bristfälliga gemenskaper av bristfälliga människor som ändå envist vägrar flyta medströms. För visst ligger det något i det uttryck som Louise Hoffsten anknyter till i en av sina sånger: Only the dead fish follow the stream (bara döda fiskar flyter med strömmen).

Fler artiklar för dig