Debatt

Åsikter om vems fel kriget är blir större än ställningstaganden för judiska kvinnor

ISRAEL-GAZA. I stället för att utan politiska hänsyn protestera mot våldtäkt och tortyr av kvinnor väljer de tystnad för att göra ett tydligt politiskt ställningstagande, skriver Vera Berzak.

Nya affischer dök nyligen upp på ett stort antal av stadens annonspelare. På dessa visas en bild av en kvinna som sitter i en hopsjunken ställning. Frågan är avsedd att fånga blicken hos alla förbipasserande, alla potentiella offer som lider i tystnad: Känner du dig otrygg hemma?

Men det är inte bara en fråga som ställs. Lika viktigt är affischens tydliga påstående. Här i Sverige tar vi hand om kvinnor som utsätts för könsrelaterat våld i sina hem.

På många sätt är detta en källa till stolthet, men just nu – för mig som judisk, israelisk kvinna som lever i Sverige – känns påståendet mer som en pil i hjärtat.

De personer som lett kampen mot den tystnad som så ofta åtföljde sexuella brott under tidigare krig är nu själva tysta.

—  Vera Berzak

Efter de fruktansvärda attackerna på civila israeler av Hamas den 7 oktober och det efterföljande kriget, dyker det numera närmast varje dag upp artiklar ämnade att påminna allmänheten om att oavsett vilken politisk ståndpunkt man intar i konflikten mellan Israel och Gaza, bör man kunna känna sorg över de barn som dödats på båda sidor av konflikten. Det borde vara självklart, men är uppenbarligen inte det.

Därför ställer Isobel Hadley-Kamptz i Dagens Nyheter frågan: Varför väljer så många att inte gråta över de dödade barnen? Hennes förklaring är att människor som stödjer antingen Israel eller palestinierna tycker att det är ett svek att erkänna eller sörja små barns död på den andra sidan. Kanske ligger det något i den förklaringen.

Inom mig gnager en snarlikt formulerad fråga: Varför väljer så många att inte rasa över de våldtagna kvinnorna? Kan även denna fråga besvaras med samma förklaring: att fördömandet av våldtäkt på kvinnor i lägret ”mittemot” det egna är ett svek mot det egna lägret?

Nej, det kan inte vara förklaringen. Orsaken är att det inte går att säga att denna typ av brott händer på båda sidor. Kvinnor har systematiskt våldtagits av fiendens armé endast i Israel, aldrig i Gaza. Är det därför så många kvinnor som normalt förespråkar kvinnors rättigheter men också palestiniernas rättigheter väljer att tiga om den brutalitet med vilken judiska kvinnor kränktes, förödmjukades och dödades av Hamas terrorister?

Enligt vittnesmål från överlevande blev kvinnor på rejvpartyt brutalt våldtagna bredvid sina döda vänners kroppar. En israelisk arab som gömde sig under en bil under massakern minns hur terroristerna tog de unga kvinnorna en efter en och glatt frågade varandra ”Är hon söt?” Som en gallringsmetod, en beslutsgrund. Skulle de våldta henne, kidnappa henne eller bara skjuta ihjäl henne?

I de israeliska kibbutzerna närmast Gaza-gränsen hittades kvinnokroppar med sönderskurna bröst, flickor med amputerade organ, kvinnor som våldtagits så brutalt att deras bäckenben var brutna.

När en Hamas-terrorist i en av de många polisförhör som genomförts i Israel erkänner att de fått tydliga instruktioner om att kidnappa och skända kvinnor, frågar utredaren honom ”men varför barn och spädbarn?”. Varpå terroristen svarar ”För att våldta dem”.

”Me too, unless you are a jew” är namnet på en kampanj som startats av två israeliska kvinnorättsaktivister, vars syfte är att ifrågasätta den tystnad med vilken den globala kvinnorörelsen bemött övergreppen i Israel. Den speglar judiska kvinnors besvikelse över inte bara Me too-rörelsen, som var tänkt att fördöma alla uttryck för könsbaserat våld, utan också tystnade från större institutioner på området, såsom UN Women, FN:s enhet för jämställdhet och kvinnors egenmakt.

I sina många skrivelser om det pågående kriget har de systematiskt ignorerat Hamas våld mot israeliska kvinnor, trots att det rör sig om hundratals väl dokumenterade fall av exceptionellt grov våldtäkt och skändning. Samtidigt har man – med rätta! – skrivit åtskilligt om den bedrövliga situationen för kvinnor och flickor i Gaza.

I ett officiellt dokument från Unifem, en avdelning inom UN Women som fokuserar på att bekämpa sexuellt våld under krig och konflikter, skriver man följande:

Våldtäkt i konflikter, när den är utbredd och systematisk, erkänns nu som ett brott mot mänskligheten och en krigsförbrytelse. Ändå förblir detta brott oftast ostraffat och straffriheten fortsätter.

Det är nästan som om UN Womens indignerade markering – ”straffriheten fortsätter” bekräftas av just UN Womens eget agerande i den här frågan. De personer som lett kampen mot den tystnad som så ofta åtföljde sexuella brott under tidigare krig är nu själva tysta.

Som om de till slut gjorde precis det som de ägnat många år och resurser åt att fördöma: I stället för att under alla omständigheter och utan politiska hänsyn protestera mot våldtäkt och tortyr av kvinnor väljer de tystnad för att göra ett tydligt politiskt ställningstagande i en helt annan fråga: Vems fel kriget är.

Om vi kan fördöma och sörja alla barns död, varför är det då så svårt att fördöma våldtäkt av alla kvinnor? Om även ett så basalt ställningstagande för kvinnors rättigheter underordnas politiska skiljelinjer, vad säger det då om det stolt jämställda samhälle som vi tror att vi är?

Fler artiklar för dig