Alla som besöker en myndighet i Sverige har rätt att komma dit klädd i vad som helst och bära exakt vilka politiska eller religiösa symboler som helst och förvänta sig att bli bemött med respekt och likabehandling. Det är en självklarhet, och om den rätten på något vis ifrågasätts finns lagstöd för att anmäla myndigheten för diskriminering.
Anställda på en myndighet – som exempelvis socialtjänsten – ska kunna möta alla klienter på samma sätt, också dem vars politiska eller religiösa uppfattningar skiljer sig från eller står i direkt motsats till de personliga uppfattningar tjänstemannen har.
”Ska poliser kunna bära huvudduk? Eller socialsekreterare kippa? Eller lärare kors?” frågar Dagens opinionsredaktör Frida Park i en ledartext 13 december. Ja, landar hon i, men jag vill ifrågasätta den slutsatsen.
Arbetsplatser som har ett myndighetsuppdrag – som skola, vård och omsorg – skiljer sig ifrån andra arbetsplatser. Som kund i en bank, mataffär eller hos frisören finns möjlighet att välja att gå till ett annat ställe. Men i ett läge där du är utsatt och i behov av hjälp från en specifik myndighet eller offentlig verksamhet, som i exempelvis mötet med vårdpersonal eller socialsekreterare, är det av betydelse vad personen mittemot signalerar.
För att ta ett exempel. Oavsett policydokument som säger annat är det de facto svårare att vara öppet homosexuell om myndighetspersonen i mötet bär en symbol för en religion vars troende i stor utsträckning är av åsikten att homosexualitet är en synd. Det kan inte vara personen i beroendeställning som ska behöva dölja en viktig del av sig själv i mötet.
Om rollerna däremot är ombytta ska givetvis den homosexuelle socialsekreteraren, som inte heller bör bära symboler för att manifestera detta, ta emot och betjäna klienter som han eller hon kan befara har åsikter som på olika sätt skulle diskriminera eller kunna utgöra ett direkt hot om klienten kände till tjänstemannens läggning.
Det finns alltså anledning att vara rädd för att religiösa symboler ska ta plats hos myndigheter. De är ju symboler som kan stå för värderingar som inte alltid är fredliga och kärleksfulla utan ibland en fara för hälsa och liv. Rädslan är befogad. Det är inte fördomar mot religiositet som är problemet utan vissa religiösas fördomar. Fördomar som i rätt läge självklart kan och ska utmanas.
I detta finns inga som helst motsättningar mot att statsministerns fru bär prästkrage, vilket Park lyfter fram som något gott och självklart – och jag instämmer. Däremot vore det ett problem om statsministern själv gör det. Han är en folkvald – som sådan ska han representera hela Sverige, även det sekulära.
Det är heller inget som kräver att någon ska dölja sin religiösa övertygelse vid anställningsintervjuer, men det kan aldrig vara diskriminerande för en statlig eller kommunal tjänsteman att under arbetstid i mötet med medborgarna vara till för just dem han eller hon möter och därför dölja eller ta av sig sin religiösa symbol.
[ Läs svar direkt av Frida Park: Fel att tro att troende inte kan vara professionella ]
