Samma sug efter det övernaturliga i dag som när jag var ung

I TV4:s Kalla Fakta (11/1) om den nyandliga rörelsen ”Love and Light” – som också Dagen skrivit om – gavs en inblick i något av nutidens nyandliga trender. Tiktok, poddar, mässor, möten – en uppsjö av vägar och ingångar finns för de intresserade. Och intresset finns, så som det alltid funnits.

För den som likt undertecknad var ung och nyfiken på 1970-talet erbjöds i stort sett samma meny av ”andligt” mischmasch. Det var ju långt före internet så då var man tvungen att ta sig till någon ockult bokhandel, som Vattumannen i Stockholm, för att mätta sin hunger. Man kunde läsa tidskriften Sökaren som erbjöd just de vibbar man sökte.

Von Däniken skrev om sydamerikanska ”bevis” för att vi härstammar från stjärnorna. Maharishi Mahesh Yogi besökte Sverige och TM (transcendental meditation) blev innetrenden tack vare Beatles. Tarotkorten förutsade vandringen och vi tuggade oss igenom en vegetarisk kost för att ”höja de kosmiska vibrationerna”. Och för oss göteborgare erbjöd Teosofiska samfundet föredrag med den karismatiske talaren Henry Ytting. Och så vidare …

Det första – bönen förstås. Att vi ber för dem i vår närhet som tassar runt i vilsenheten.

—  Tomas Söderhjelm

Samma idévärld lockar nu tidens unga. Denna sugande längtan efter ”verkligheten”, att bli den man ”egentligen” är. Och de lockande ledarna finns där, väl skolade i ett nyspråk som lovar det mesta, precis som förr.

När jag själv levde i den världen fanns inte kyrkan eller kristen tro som ett alternativ för mig. Ingen i min familj var kristen. Så – varifrån skulle jag få något hum om tron? Den enda gång jag mötte en kristen var när en ur Jesusfolket, som också fanns på kartan, gick förbi mig en dag och liksom i förbigående sa ”Jesus älskar dig …”. Att stanna för ett samtal, nja, det vågade han nog inte.

Att dörren till trons värld och kyrkans gemenskap öppnades för mig var tack vare två av mina vänner. En av dem gick en sommar på tältmöte. Efteråt ringde han mig och berättade att han hade blivit, som man säger, frälst”. Han åkte iväg på bibelskola och blev pastor. Under sex år bad han för mig.

Till sist – när också en annan vän blivit kristen och undrade om jag ville växelläsa med honom ur Psaltaren en kväll – föll bitarna på plats. Ur den 84:e psalmen blev orden ett tilltal jag inte kunde eller ville negligera. Gud fanns och jag fick vara hans.

Jag kan ana hur vi som delar tron i dag bekymrat noterar nyandlighetens starka grepp om många, särskilt unga, människor. Bland allt som vi kan känna är viktigt för att nå en vilseförd generation vill jag nog lyfta fram två saker: Det första – bönen förstås. Att vi ber för dem i vår närhet som tassar runt i vilsenheten. Sex års bön gav svar. Det finns alltid hopp.

Det andra – att vara tydliga i vår tro. Inte med ord alla gånger, men med vår vandring, våra val, vår attityd. Vi har en tillhörighet som präglar livet. Den behöver inte alltid sägas, men levas.