KD har fjärmat sig från katolsk sociallära

Det är roligt att Elisabet Lann lyfter den katolska socialläran i sin text. Vi står i olika politiska traditioner, Lann och jag. Hon i den kristdemokratiska, jag i den socialdemokratiska. Det påverkar hur vi tolkar och förstår historien och politiken.

Det jag inspireras av i socialläran är till exempel kritiken av kapitalismen i encyklikan Rerum novarum, resonemangen om arbetets värde och värdighet i Laborem excercens och begreppet Det gemensamma goda i Gaudium et spes. Det gemensamma goda – bonum commune – är ett viktigt alternativ till liberalismens utgångspunkt i individen.

Lann antyder att den svenska kristdemokratin räknar den katolska socialläran till sina rötter. Historiskt förhåller det sig inte så. Kristen Demokratisk Samling, KDS, bildades som reaktion på 1963 års gymnasiereform, som innebar att kristendomsämnet omvandlades till religionskunskap. Enligt sitt första program såg det nya partiet “med uppskattning och respekt” på den svenska välfärdsstaten.

Förhoppningsvis kan Kristdemokraterna hitta tillbaka till sitt intresse för socialläran. Det skulle kunna leda till en mycket intressant debatt.

—  Joel Stade

Intresset för socialläran kom in i KD så sent som på 1980-talet och satte främst avtryck i partiets principprogram från 1993 då begrepp som subsidiaritet och personalism skrevs in. Om KD:s flirt med socialläran har professorn och kyrkohistorikern Joel Halldorf skrivit intressant i antologin Tidens tecken.

Efter 1990-talet har andra idéer har kommit att dominera i KD. Via ungdomsförbundet tog en generation politiker utbildade av den marknadsliberala tankesmedjan Timbro över. Personer som Charlie Weimers, Sara Skyttedal och Ebba Busch gjorde om KD till ett vanligt marknadsliberalt högerparti.

När Ebba Busch twittrar ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.” är sociallärans solidaritetstanke avlägsen.

KD och socialläran tycks nu fjärma sig ytterligare från varandra. Påve Franciskus klimatencyklika Laudato si’ har väckt gensvar runt om i hela världen med uppmaning till ”ekologisk omvändelse” och insikt om att jordens fattigaste drabbas oproportionerligt av klimatförändringarna. I Sverige utlovar ett fossilpopulistiskt KD billigare bensin och diesel.

Lanns bild av statsindividualism och isolering i det socialdemokratiska folkhemmet är vanlig. Men också bristfällig. Folkhemmet var en plats för gemenskaper. Välfärdsstaten växte fram samtidigt som engagemanget sjöd i folkrörelser och föreningar. I nya stadsdelar byggdes samlingslokaler och kyrkor i betong och tegel.

Att folkhemmet fylldes av gemenskaper handlade till stor del om arbetarrörelsens egna värderingar. Idealet var att arbetaren efter arbetsdagens slut skulle engagera sig ideellt. I rörelsens egna organisationer som facket, Unga örnar och ABF, men också i föräldraföreningen, kyrkorådet, scouterna och – inte minst – den stora idrottsrörelsen. Olof Palme kallade Sverige för en studiecirkeldemokrati, ett land där folket rustade sig med kunskap i folkbildningens gemenskap och jämlikhet.

[ Läs tidigare inlägg | Elisabet Lann (KD): Välkommet att S söker kraft i katolsk sociallära – det har KD gjort länge ]

Denna folkhemmets andra sida har gjort avtryck i statistiken. Gemenskapen skapade en reservoar av tillit mellan människor, något som fortfarande präglar svenskarna. Välfärden underlättade för familjen, vilket innebar höga födelsetal.

Att svenskarna skulle vara “världens ensammaste folk” stämmer inte. På en tiogradig skala rankar vi vår tillfredsställelse med våra sociala relationer till 8,3. EU-snittet är 7,8. I Sverige anger 97 procent att de har en nära vän de litar på i händelse av kris. Motsvarande siffra i EU är 84 procent.

Civilsamhället spelar dock inte längre samma roll i Sverige. Med marknadssamhällets intåg har konsumtion och underhållning tagit en del av den plats som folkrörelserna fyllde. Att Tidö-regeringen och KD nu skär ned anslagen till civilsamhället och särskilt till folkbildningen bidrar till en negativ utveckling.

I flera av sociallärans encyklikor lyfts välfärdsstaten fram som nödvändig. Den försvaras i Caritas in veritate och i Pacem in Terris listas det allmännas ansvar för sociala rättigheter som bostad, utbildning och hälsovård för alla.

I encyklikan Centesimus annus från 1991 varnar påve Johannes Paulus II för att välfärdsstaten kan bli överbyråkratisk och passiviserande, i strid med sociallärans princip om subsidiaritet (att beslut ska fattas så nära människan som möjligt). Det är ett viktigt perspektiv.

[ Tro och solidaritet om krisen kring Jamal El-Haj: Ingen kommentar ]

I Sverige hanteras en del av dessa risker genom att många frågor beslutas i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och genom trygghetssystem som bygger på att den enskilde fårstöd i paritet med vad hon själv betalat in.

Det vore fantastiskt om marknadssamhällets epok kan följas av en tid där samhällsgemenskapen står i centrum. Precis som Elisabet Lann skriver är socialdemokratin inne i en fas där dessa perspektiv lyfts. Den katolska socialläran har en roll att spela i att inspirera den politiska debatten i Sverige.

Förhoppningsvis kan Kristdemokraterna hitta tillbaka till sitt intresse för socialläran. Det skulle kunna leda till en mycket intressant debatt. Kanske finns en öppning när dagens partiledare lägger falukorven på hyllan.