För vissa är det viktigt att förstå sina symtom i ljuset av sin livshistoria

Nyligen publicerade Dagen en ledare av Steven Crosson med rubriken Dags att begrava Freud – även för kyrkan. Crosson påstår att PDT inte bygger på vetenskap och inte hjälper vid till exempel ångest och depression. Han redogör inte för vad han bygger påståendet på.

I själva verket är forskningsläget sådant att PDT enligt internationellt erkända principer för evidensgradering bör rekommenderas starkt för depression, ångest, personlighetssyndrom och funktionella somatiska tillstånd.

Vid en granskning av aktuella nationella riktlinjer för depression inom EU framkommer att det endast är i de svenska nationella riktlinjerna som man drar slutsatsen att det vetenskapliga stödet för PDT är svagare än det för kognitiv beteendeterapi (KBT). I Finland, Danmark, Tyskland, Frankrike och Nederländerna konstaterar man att PDT och KBT är lika effektiva och rekommenderar dem därför lika högt.

Psykoterapi, oavsett inriktning, leder oftast till en förbättring av de besvär som behandlas.

—  Peter Ankarberg

Crosson nöjer sig inte med att påstå att PDT saknar effekt. Han spetsar till argumentet och hävdar att den kan vara direkt skadlig. Psykoterapi, oavsett inriktning, leder oftast till en förbättring av de besvär som behandlas. I jämförande studier av olika psykoterapimetoder som till exempel PDT och KBT uppnår metoderna i regel lika bra resultat, som Helen Västberg skrivit tidigare i en replik.

Samtidigt finns det tyvärr enstaka psykoterapeuter inom alla skolbildningar som borde ägna sig åt något annat än psykoterapi vars patienter relativt ofta blir sämre. Detta gäller dock i lika hög grad för alla skolbildningar. Att som Crosson hävda att just PDT kan vara direkt skadlig, underförstått att andra metoder inte kan vara det, är därför en förvanskning av verkligheten.

[ Läs tidigare inlägg | Helen Västberg: Inte upp till kyrkan att avgöra om Freud är relevant eller ej ]

Crossons påståenden om PDT riskerar att leda till sämre vård. Detta eftersom det är vetenskapligt bevisat att patienter har olika preferenser för vilket slags psykoterapi de vill ha och att effekten påverkas av om de får dessa tillgodosedda eller inte.

För vissa är det viktigt med känslofokus, medan andra helst undviker det. För vissa är det viktigt att terapeuten styr samtalet och är aktiv med råd och tips, för andra är det viktigt att terapeuten låter patienten styra vilka teman som tas upp. För vissa är det viktigt att få hjälp att förstå sina symtom i ljuset av sin livshistoria, för andra är det viktigt att ha ett renodlat fokus på här och nu och framåt.

Det Crosson tycks argumentera för är att endast en psykoterapimetod (gissningsvis KBT) ska erbjudas. Som framgår skulle en sådan ensidighet i utbudet leda till sämre behandlingsresultat. För patienternas skull får vi hoppas att Crossons artikel inte påverkar psykoterapiutbudet vare sig inom kyrkan eller samhället i stort!

[ Steven Crosson: Dags att begrava Freud - även för kyrkan ]