Kristen tro är konkret och synlig. Guds skaparord lägger grunden för allt som finns. Jesus blir människa av kött och blod och Andens rörelse visar sig i fysiska manifestationer. Det är inte i linje med evangeliet att förminska tron till enbart en inre känsla eller till icke-fysiska uttryck. Därmed har kristen tro att göra med tillvarons alla dimensioner.
Samuel Svensson reagerade på mitt uttalande att församlingen behöver vara politisk. Jag har ingen anledning att polemisera mot Samuels text om vikten av evangelisation och karismatik, men den ger mig möjlighet att förklara lite mer ingående vad jag menade vid seminariet under Nyhemsveckan.
Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe använder två kompletterande ord som på svenska översätts med ”politiken” och det ”politiska”. Det första handlar om att tillvaron i sig själv är en slags maktkamp. Det politiska handlar om att agera inom politiska system som partier, parlament och offentlig förvaltning. Det jag argumenterar för är att kyrkan måste vara i politiken utan att för den skull vara del av det politiska. Det innebär inte att söka efter bekräftelse eller legitimitet utan att i grunden vara trogen evangeliet.
På senare tid har intresset ökat för pentekostalismens roll i formandet av samhällen. Det gäller inte minst i globala syd, där kristen tro i pentekostaliserad form växer i inflytande. Afrikanska teologer som Kyama Mugambi och Naar Mfundisi visar hur församlingens liv och kraft har direkta samhälleliga konsekvenser. Den amerikanske teologen Amos Yong diskuterar i boken In the Days of Caesar hur klassisk pentekostal teologi har långtgående samhälleliga implikationer. Nu senast kom boken Pentecostal public theology som diskuterar pentekostal samhällspåverkan i ett europeiskt perspektiv, inte minst utifrån begreppsparet lärjungaskap och medborgarskap.
Det jag argumenterar för är att kyrkan måste vara i politiken utan att för den skull vara del av det politiska. Det innebär inte att söka efter bekräftelse eller legitimitet utan att i grunden vara trogen evangeliet.
— Ulrik Josefsson
På svensk mark har vi sedan länge vant oss vid att religion i första hand ska förstås som något inre, personligt och i många fall andligt i meningen icke-materiellt. Det kan i det allmännas ögon uppfattas som eftersträvansvärt att ha en personlig tro och stark övertygelse, men det är inte lika uppskattat när tron blir grund för offentligt agerande. Det synsättet har till viss del påverkat även kyrkorna, där den personliga erfarenheten och trons inre liv är starkt betonad, men de mer samhälleliga uttrycken för detta inte lika självklara. Risken är att evangeliet förminskas till en känsla av välbefinnande som ibland leder till att gudsrelationen i första hand får en terapeutisk funktion. Det är självklart önskvärt att evangeliet ska ge frid och inre välbefinnande men kyrkans roll är även att vara profetisk, protestera mot orättvisor och i den meningen vara politisk.
När detta görs handlar det inte om att ställa olika dimensioner av tro mot varandra. Roland Spjuth, lärare i teologi på ALT, har gett sin bok i systematisk teologi namnet Om Gud och allt annat. Argumentet är att gudstron lägger grunden för synen på allt i tillvaron. Tron är inte främst det som kommer till uttryck i idéer och erfarenheter, utan kanske främst i praktiker och det konkreta livet. Kristen tro blir på detta sätt en samlad syn på hela tillvaron, och evangeliet har med hela livet, inte bara det inre, att göra.
Med detta som grund menar jag att vi i svensk frikyrklighet, inte minst pingströrelsen, behöver göra upp med en förståelse av tron som riskerar att begränsa evangeliet till inre erfarenheter och till de icke-materiella dimensionerna av tillvaron. Observera att jag skriver begränsa. Det handlar alltså inte om att förminska vikten av personliga erfarenheter, det inre livet eller känslor. Det handlar i stället om att se kraften i evangeliets fulla potential, som även inkluderar det samhälleliga livet, gemensamt handlande och politiska strukturer. Evangeliet som profetisk politisk kraft för att förvandla människor, samhällen och världen. Dessa dimensioner ska inte ställas mot varandra utan är tillsammans del av evangeliet.
Evangeliet är synligt, konkret och därmed politiskt, och tron behöver därför även gestaltas synligt och konkret. Gud är himmelens och jordens skapare. Jesus blir människa av kött och blod för att upprätta hela tillvaron. Anden är livgivaren som ger kraft till upprättelse och mod till förvandling. Evangeliet bjuder in till visionen om det kommande och upprättade riket. Det är synligt och konkret, det är andligt och materiellt; det gäller enskilda individer men också hela samhälls- och världsordningen. I den meningen är det politiskt i allra högsta grad.
