På ledarplats 24 februari aktualiserar Fredrik Wenell den ekumeniskt viktiga frågan om vilka som tar och ges plats i svensk ekumenik. Det är bra. Ett trovärdigt och långsiktigt ekumeniskt arbete förutsätter att man kontinuerligt frågar sig vilka som just nu saknas vid bordet.
I Sveriges kristna råd är frågan ständigt aktuell eftersom rådet har en exceptionell ekumenisk bredd. Om denna bredd ska ha reell betydelse, måste den ge avtryck i rådets mötesplatser och arbete. Därför krävs löpande reflektion över vilka kyrkor och traditioner som är framträdande i det ekumeniska samtalet. Det handlar både om att identifiera vilka perspektiv som riskerar att gå förlorade och om att aktivt bjuda in och lyfta röster som annars inte skulle höras.
Den grupp vars närvaro Wenell specifikt ställer frågor kring är de pingstkarismatiska kyrkotraditionerna. Han lyfter fram två exempel som han menar antyder att den pentekostala traditionen kan vara satt på undantag i Sveriges kristna råd – ett ungdomsmöte och en bok. Vilken bild som framträder är dock alltid beroende av vilka exempel man väljer. Andra exempel hade gett en annan bild.
Det är ett glädjeämne i svensk ekumenik att pingströrelsen är en aktiv medlem i Sveriges kristna råd. Internationellt sett är detta långt ifrån självklart och, som Wenell påpekar, en förändring jämfört med tillståndet vid tiden för det ekumeniska mötet i Stockholm 1925.
När vi som en del av jubileumsåret samlas till Ekumeniska veckan i Stockholm 18–25 augusti i år har ett av veckans arrangemang fått namnet Ecumenical Celebration – ett tillfälle att belysa den ekumeniska rörelsens landvinningar och utmaningar.
Många vittnar om att det i vår samtid finns ett visst ekumeniskt momentum just bland unga vuxna.
— Jan Eckerdal
Arrangemanget kommer att äga rum i Filadelfiakyrkan i Stockholm, en symbolladdad plats i den svenska pingströrelsens historia. Detta för att uppmärksamma den pentekostala traditionens ekumeniska betydelse. Den svenska pingströrelsen planerar vid detta tillfälle för medverkan av såväl internationella som nationella representanter.
Inom projektet Ung ekumenik är nästa stora händelse ungdomsmötet Reach Peace, som genomförs i samband med Ekumeniska veckan i Stockholm. Mötet har målsättningen att ge unga goda möjligheter att lära känna och berikas av möten med människor från andra kyrkor än den egna. En av mötets höjdpunkter är en ekumenisk lovsångsgudstjänst som vi kommer att samla till under musikalisk ledning av Josefina Gniste, profilerad lovsångsledare i pingströrelsen. Ett par exempel som kompletterar bilden.
[ Fredrik Wenell: Får pingstkarismatiker vara med i ekumeniken – och vill de? ]
Wenell har inte desto mindre en klar poäng i att det finns delar av det ekumeniska arbetet där det ännu så länge råder visst underskott på delaktighet från pingstkarismatiska kyrkotraditioner. Det gäller exempelvis vid just sådana ungdomssamlingar som Wenell lyfte fram.
En utmaning som jag därför gärna vill sända till ungdomspastorer och andra i pingstkyrkorna är: Uppmuntra era ungdomar att ta chansen att delta i sådana sammanhang. Många vittnar om att det i vår samtid finns ett visst ekumeniskt momentum just bland unga vuxna. Där behövs ni.
Wenell avslutar med tanken om en lokalekumenik som skapar mötesplatser på sina städers torg, exempelvis med ett utåtriktat kyrkkaffe med evangelisationsmöjlighet. Så bra att satsningen runt Gemensam pingst 2025 handlar om just det och att idématerialet innehåller precis den idén.
Jag känner till ett antal platser som planerar att genomföra förslaget i en eller annan version. I sådana initiativ, där olika kyrkor bidrar med sina olika styrkor, blir ekumeniken levande och får konkret betydelse – för kyrkorna och för världen.
Dagens ledarskribent Fredrik Wenell svarar direkt | Ekumenikens klyftor: Är vi beredda att lyssna på varandra?
... När Eckerdal därför efterfrågar att pingstkarismatiska ungdomspastorer ska uppmuntra sina ungdomar att delta i det spirande ekumeniska rörelsen tror jag han överskattar viljan hos dem. De kanske helt enkelt inte vill på grund av att det finns olika syn på vad ekumenik och enhet egentligen handlar om. Är inte det vad vi borde prata om?
