I Dagen den 14/2 diskuterar Pernilla Eklund själavård, psykoterapi och andlig vägledning. Eklund menar att själavården är unik i att förmedla Guds läkande kraft och att den inte ska förväxlas med psykoterapi.
Hon betonar själavården som andlig vägledning samtidigt som hon menar att terapeutisk vård har en plats. Så långt följer jag resonemanget. Hur olika aspekter av omsorg förhåller sig till varandra och var deras gränser går förklarar hon däremot inte. Synpunkten att själavård fungerar som förmedlare av gudsnärvaro och möjligheten till helande från psykisk ohälsa är också oklar.
Eftersom jag upplever texten delvis problematisk vill jag bidra med några synpunkter och belysa tre områden: Hur vi förstår gudsnärvarons räckvidd, kyrkans och själavårdens uppdrag i förhållande till psykisk ohälsa samt relationen mellan själavård och psykologi.
Psykoterapi och själavård har olika roller och fokus. Psykoterapeuten arbetar med att hjälpa klienten utifrån en evidenstestad psykoterapeutisk praktik. Målet är att hjälpa klienten bli fri från primärt emotionella och beteendemässiga besvär för att uppnå psykisk hälsa.
Enskild själavård handlar om att utifrån Bibelns och kyrkans kontext möta människors utmaningar för att hjälpa dem ta sig över livets trösklar för att mera fritt kunna tillbe Gud. Genom samtal, bön och vägledning vill själavården bidra med helande, stöd, vägledning och försoning.
Hur Gud väljer att verka och hur läkedomen ser ut är ofta ett mysterium.
— Lars-Göran Sundberg
Ja, det är skillnad på själavård och psykoterapi, samtidigt som de överlappar ibland. En själavårdare kan ju dock vara väl utbildad även på psykoterapins område och arbeta utifrån själavårdsparadigmet. Kompetens avgör om själavårdaren mer fritt kan röra sig mellan den andliga och psykiska hälsans område.
Jag undrar om Eklund menar att Gud exklusivt har knutit sin helande närvaro till kyrkan och själavården, även om hon säger att vården behövs?
Enligt kristen skapelsesyn är Gud mänsklighetens ursprung. Gud bär allt med kraften i sitt Ord (Heb 1:3). Utan Guds närvaro skulle varken läkare, psykoterapeuter eller själavårdare kunna förvänta läkande krafter. Gud är källan till läkedom för alla som samverkar med Guds skapelsedesign.
Paulus säger också att den Kristustroende är den helige Andes tempel (1 Kor 3:16), vilket betyder att hon bär med sig Guds Ande var hon än är. På så sätt kan en yrkesperson – också psykoterapeut – tjäna med gudsnärvaro också i vårdens sammanhang. Teologiskt sett är det en förlängning av kyrkans tjänst.
Liksom Eklund menar jag att kyrkan har ett särskilt uppdrag i att uppenbara Gud och hans närvaro. Men det betyder inte att Gud inte kan verka i och använda även icke kristna vårdmänniskor. Att själavårdare dessutom använder verktyg som genom forskning visat sig fungera är naturligt. All sanning kan härledas till Gud. Gud verkar i skapelsen, i och genom den kristne och genom kyrkan.
[ Läs tidigare inlägg | Pernilla Eklund: Själavården är ingen plats för kristna "hobbypsykologer" ]
Dessutom, där Guds Ord förkunnas, där de troende möts i gemenskap och gåvor är i funktion, där verkar Gud också – även om det inte sker i ett enskilt själavårdssamtal. God förkunnelse ger styrka, människor frigörs när de bekänner synd och får helande stöd när de vägleds i försonande samtal.
Ibland bidrar en lekman i processen och ibland en välutbildad själavårdare. Precis som ett brutet ben tas till ortopeden bör en lidande människa erbjudas själavårdande hjälp med kompetens.
Det är sant att själavårdare inte ska nöja sig med eller anpassa sig till sekulär psykologi – det gäller oavsett kompetensnivå. Tänk om många församlingsmedlemmar kunde bidra i läkeprocesser genom att lyssna aktivt, ställa bra frågor ”utan att fixa”, be och läsa Bibeln på ett ömsint sätt.
Det vore också önskvärt att det fanns rik tillgång på kvalificerade själavårdare med en god kristen världsbild. Personer som är rustade att möta andliga, emotionella, relationella brottningskamper utifrån såväl kompetens som ett mjukt Jesushjärta.
Jag tror att Gud kan hela genom extraordinära ingripanden – också psykiska syndrom. Men eftersom kyrkan i sin omsorg möter sköra människor inom den här fallna skapelsens betingelser kommer en hel del själavård att innebära att ge stöd i väntan på den nya skapelsens morgon.
Både kvalificerade själavårdare och lekmän behöver veta var kompetensen kommer till sin rätt och när den nått sin gräns. Sjukdom, inklusive psykisk ohälsa, har ju inte nödvändigtvis något med Jesusöverlåtelse eller förmåga att ”ta in” Guds närvaro att göra. Det är emellertid avgörande om en människa får uppleva respektfull gemenskap där hon kan dela smärta, be tillsammans, samtidigt som till exempel trauman bearbetas i till exempel psykoterapi.
[ Läs tidigare inlägg | Monica Winerdal: Genom själavård kan man komplettera terapin ]
Hur Gud väljer att verka och hur läkedomen ser ut är ofta ett mysterium. Ibland sker det på ett ”naturligt” sätt och ibland mirakulöst. Ibland undrar vi varför lidandet fortsätter.
Eftersom Kyrkans uppdrag är att verka för helande och andligt stöd är det viktigt att så långt möjligt samarbeta med andra yrkesgrupper för att ge människor bra hjälp – gärna med kristna förtecken. I ljuset av detta är det angeläget att lyfta viktiga frågor, för det vill jag säga tack Pernilla.
