Vad gör kyrkorna för att nå seniorerna, denna snabbt växande målgrupp? Det är en berättigad fråga som Kerstin Hurtig ställer på Dagen debatt. Hon har också kloka tankar kring hur detta ska ske.
Som ordförande för Sveriges enda pensionärsorganisation på kristen grund vill jag gärna bidra med några kompletterande funderingar.
Kerstin Hurtig rör vid en viktig aspekt när hon påpekar att många av dagens seniorer bär med sig erfarenheter och kunskaper från söndagsskolan eller andra former av kristen församlingsverksamhet.
Många konfirmerades i Svenska kyrkan och fick där en orientering i kristen tro. Eller deltog man i scoutverksamhet eller var med på ungdomsläger i ortens frikyrka. Man kanske som vuxen till och med var aktiv medlem i en kyrka, men av ett eller annat skäl förlorade fästet där.
Och även om man inte haft någon djupare kontakt med kristen församlingsverksamhet, så läste man kristendomskunskap i skolan (fram till 1969) och lärde sig psalmverser vars formuleringar om central kristen teologi sitter i minnet som tonernas spår i en gammal vinylskiva.
Det är nog fler än vi anar som bär på en slumrande tro.
Bara detta, att man möts i en kyrka, är ju en möjlighet för värdförsamlingen som upplåter sina lokaler.
— Ann-Christin Lindbom
Hur möter man dessa människor nu på äldre dar när de existentiella frågorna får en förstärkt aktualitet? Kanske inte bäst genom predikans monolog eller skarpa apologetiska argument. Kanske genom att öppna dörren till en gemenskap där det känns lätt att samtala om livets djupa frågor utan att det förväntas ett omedelbart och tydligt ställningstagande.
Jag reser runt i landet och besöker lokala RPG-grupper – det finns cirka 110 sådana. Praktiskt taget alla håller till i en kyrka. Eller i vissa fall i flera olika kyrkor, på orter där RPG-gruppen är ekumenisk och verksamheten ambulerar.
Bara detta, att man möts i en kyrka, är ju en möjlighet för värdförsamlingen som upplåter sina lokaler. Seniorer som aldrig, eller nästan aldrig, besöker en kyrkas gudstjänster får smaka på en miljö som i många fall väcker minnen – förhoppningsvis goda sådana.
Riksförbundet pensionärsgemenskap (RPG) bildades för drygt 50 år sedan i syfte att skapa gemenskap och driva viktiga samhällsfrågor för äldre. Ideell och obunden och öppen för alla, oavsett livsåskådning, var tanken att RPG skulle värna om människan utifrån värderingar med rötterna i Jesu undervisning, inte minst som den utkristalliseras i bergspredikan. Detta har varit vägledande för organisationen i fem decennier – och ska så förbli framöver.
De samlingar grupperna som jag besöker runt om i landet erbjuder föreläsningar i ämnen som spänner över ett vitt fält: från säkerhetstänk i den digitala tidsåldern till frågor om vård och omsorg. Men det ges också plats för livsberättelser och föredrag med existentiell och/eller kulturell profil. Samt, inte minst, sång och musik.
Och gemenskap! Det som händer runt kaffeborden är att den ofrivilliga ensamhet, som är en plåga för så många äldre i dag, drivs på flykten. Åtminstone för stunden. Och förhoppningsvis även på längre sikt, om RPG-föreningen är duktig på uppföljning. Här kan också församlingarna kliva fram och sträcka ut en hand; för den som tagit klivet in i en kyrka för en RPG-samling är steget till att göra ännu ett besök i kyrkan kortare.
[ Läs tidigare inlägg | Kerstin Hurtig: Talar vi över huvud taget om att vi vill nå seniorerna? ]
Strider samarbetet med kyrkor och församlingar mot RPG:s oberoende och öppenhet för alla, oavsett religiös tro eller brist på sådan?
Svaret är nej. RPG är ingen församling. Ingen kyrka. Vi håller inga gudstjänster. Men vi delar värdegrund med kyrkorna i vårt land och ser samarbetet som ett sätt att stärka de krafter i samhället som har sin källa i kristen tro och tradition. Det handlar till exempel om att hävda alla människors lika värde, och därmed att stå på de svagas sida i en tid när prestation och lönsamhet dessvärre ofta är värdemätare.
Hurtig skriver om de många möjligheter som finns att skapa öppna gemenskapsgrupper för seniorerna, grupper som kan bidra till att bryta den utbredda ensamheten. Det är helt sant, och jag vill verkligen uppmuntra till att skapa fler mötesplatser. Men jag vill också påminna om att sådana grupper redan finns på många platser. Finns de inte hjälper vi mer än gärna till att starta dem där de saknas.
Använd denna typ av gemenskapsgrupper för seniorer som en kontaktyta. Ut mot samhället, ut mot myndigheter och beslutsforum där seniora livsvillkor diskuteras, men också ut mot alla äldre svenskar som bär på ett osynligt arv av kristna värderingar – kanske utan att själv förstå det.
Jag instämmer helhjärtat i Hurtigs maning till kyrkorna att inte glömma bort seniorerna. Mitt tillägg är detta: Låt RPG vara ett redskap i strävan att nå denna växande målgrupp med ett budskap som ger hopp och tröst och bot mot den ofrivilliga ensamhetens plåga.
Låt oss kroka arm för att förbättra de äldres livsvillkor och tillsammans påverka samhället i en riktning som är positiv för alla, oavsett ålder.
[ Dagens ungdomspanel: ”Återigen ser vi hur äldre försöker bestämma hur yngre ska tycka och tänka” ]
