När statistik visar på oroande samhällsutvecklingar – ökande psykisk ohälsa, barn som dras in i grov kriminalitet, tilltagande våld – behöver vi möta denna verklighet med en vilja att agera. Alltför ofta hör man dock förklaringsmodeller som snarare förklarar bort problemet. ”Vi anmäler mer”, sägs det. Eller: ”Vi är mer medvetna i dag.” Men att förklara skenande statistik med exempelvis ökad anmälningsbenägenhet kan bli en farlig reflex, särskilt när mönstret upprepas över flera samhällsområden.
Psykisk ohälsa är ett exempel. Visst kan en del av ökningen bland unga förklaras av att fler vågar prata om sina känslor. Det är i sig något positivt. Ökad öppenhet får dock inte förväxlas med att problemen inte är verkliga. Vi ser att vårdbehovet ökar, specialistpsykiatrin överbelastas och köerna växer, och orsakerna går inte att förklara med statistisk osäkerhet. Försäkringskassan rapporterar att stressrelaterade sjukskrivningar ökat med 25 procent sedan 2019 – detta är inte bara en medvetandegjord känsla, det är ett tryck på välfärden. Problemen är inte bara synliga – de är reella, konkreta och drabbar människor dagligen.
Något liknande sker i skolan. I Brottsförebyggande rådets rapport om grovt våld i skolan (2024) lyfts att ökningen som syns i statistiken kan bero på att fler vågar anmäla. Det är möjligt. Enligt Arbetsmiljöverket har anmälningar om hot och våld mot skolpersonal ökat med 150 procent på tio år. Elever och lärare vittnar om otrygga miljöer.
När det hänvisas till förbättrad rapporteringskultur, vilket flera huvudmän för skolor gör, finns risk att det passiviserar ansvariga beslutsfattare. Vad vi behöver är i stället ett systematiskt arbete för att återställa tryggheten i skolan med fler vuxna i korridorerna, bättre stöd till elever och snabbare insatser när oro uppstår. Att förklara bort denna verklighet med mätmetodik är inte bara otillräckligt; det är ansvarslöst och riskerar pervertera forskningen.
Utanför skolans väggar vet vi att situationen förvärrats på senare år. Barn i allt yngre åldrar rekryteras av kriminella nätverk. Enligt polisen har vissa gäng börjat rekrytera barn under 12 år, eftersom barn inte är straffmyndiga. År 2023 mer än fördubblades antalet barn under 15 år misstänkta för mord, dråp och mordförsök jämfört med de tre föregående åren. Inom rättsväsendet har polisen under flera år varnat för denna utveckling. Trots den allvarliga utvecklingen har skarpa åtgärder eller lagförslag om tidigare interventioner dröjt.
När köer växer och unga lämnas utan hjälp är det frustrerande att gång på gång höra förklaringen att det är ökad inrapportering som är förklaringen till den skenande statistiken.
— Ante Filip Tepic
Samtidigt pågår en annan tyst epidemi: ensamheten. Folkhälsomyndigheten uppskattar att cirka 1,8 miljoner svenskar lever i ofrivillig ensamhet. Det är nästan var fjärde vuxen. För vissa är det en känsla, för andra en livshotande verklighet kopplad till depression, självmord, hjärt-kärlsjukdomar och missbruk.
Detta är inte ett nytt mätområde – det är ett gammalt problem som nu når nya nivåer. Men problemet är inte bara en ökad synlighet. Det är en ökad spridning. Vad som förenar dessa utvecklingar – våld, psykisk ohälsa och ensamhet – är inte bara deras allvar, utan hur de hanteras.
Inom vården ser vi samma tendens: Socialstyrelsen slog larm om ökande psykisk ohälsa bland unga 2022. Forskningen velar om orsakerna – beror kanske tilltagande siffror på ökad öppenhet och medvetenhet? Samtidigt är kötiderna till Bup runt om i landet alldeles för långa, och tillgången till psykiatriska vårdplatser har minskat på flera håll.
Det är väl att regeringen nu äntligen prioriterar psykiatrin, särskilt för barn och unga. Det behöver säkerställas att det finns tillräckligt med vårdplatser, personal och tidiga insatser över hela landet. När köer växer och unga lämnas utan hjälp är det frustrerande att gång på gång höra förklaringen att det är ökad inrapportering som är förklaringen till den skenande statistiken.
[ Steven Crosson: Psykisk hälsa på schemat inte så bra som det låter ]
Passivitet är farligt eftersom det hindrar förändring. Precis som en individ måste våga möta sanningen för att kunna konstruera en ny morgondag, måste vi som samhälle våga anamma den realitet som omger oss. Först därefter kan vi utvecklas och bygga upp det som raserats.
Skolhuvudmän och kommunpolitiker måste sluta relativisera hot och våld i skolan och i stället garantera trygghet i klassrummen, med fler vuxna på plats, fungerande elevhälsa och tydliga rutiner. Politiska utredningar kan inte ersätta faktisk handling. När barn rekryteras av kriminella gäng och unga vuxna bränns ut innan de fyllt trettio, är det inte en mätmetod som brister. Det är systemet som sviker. De som har makt att förändra detta har också ansvaret.
