”Är det bäst att ta tåget till Köln när man ska till Frankrike, eller är det bättre att ta bussen?”
Frågan ställdes häromdagen av en kille som kom till Sverige för drygt tio år sedan. Han har egen lägenhet, fast jobb, betalar skatt och är skötsam på alla sätt. Men han har fått beslut om utvisning till Afghanistan, dit han inte kan tänka sig att flytta. Migrationsverket anser att han inte behöver berätta för talibanerna att han har västerländska värderingar när det gäller sig själv, sitt självbestämmande, flickors och kvinnors rättigheter med mera. Den yttrandefrihet som vi i Sverige närmast håller helig gäller inte honom.
Han kunde inte heller precisera eller namnge vem som hotar honom om han kommer till Afghanistan. Det var likadant för de judar som sökte skydd i Sverige på 1930-talet. De kunde inte heller ange vem som hotade dem eftersom hotet låg i hela samhällsklimatet. Alltså har ännu en ung man förslösat tio år i Sverige och måste lämna fast jobb och vänner för att bege sig in i en okänd framtid och börja om igen.
Vi läser om dessa utvisningsbeslut i tidning efter tidning. I tv möter vi gång efter annan berättelser om barn, unga och vuxna som slits upp från sina miljöer för att utvisas efter många år. Vi läser om familjer som splittras, om unga killar som skickas till talibanernas Afghanistan och mycket annan inhuman hantering av människor.
Även där hörs spridda protester, men någon tydlig gemensam protest hörs inte.
— P-O Ängegärd
Advokater som arbetar med dessa frågor konstaterar att Sverige bryter mot internationella konventioner och nationella lagar i hanteringen av asylsökande. Protester hörs från skilda delar av samhället, men inte tillräckligt högt eller i tillräcklig omfattning för att regeringen ska ompröva lagar eller ge nya direktiv till Migrationsverket. Kyrkornas röst är lågmäld. Även där hörs spridda protester, men någon tydlig gemensam protest hörs inte.
Dietrich Bonhoeffer, den tyske präst och teolog som avrättades av nazisterna strax före krigsslutet sa: ”Tystnad inför ondskan är i sig själv en ondska: Gud kommer inte att hålla oss utan skuld. Att inte tala är att tala. Att inte handla är att handla.” De orden kan mycket väl tillämpas även i vår tid och i vårt land. Den som tiger samtycker.
När jag läser kommentarsfälten för de kristna tidningarna på Facebook blir det många kommentarer när det handlar om hur vi ska förstå betydelsen av Jesus död och uppståndelse eller i vilken typ av förhållande det är tillåtet att leva tillsammans i trohet och överlåtelse till varandra. Men de är oroväckande korta och tysta när det gäller den förda utvisningspolitiken.
I Matteusevangeliet kapitel 25 frågar inte Jesus efter vilken försoningslära vi bekänner oss till, eller hur vi tolkar de olika bibeltexterna om samliv. Däremot säger han med all önskvärd tydlighet att det är avgörande hur vi har behandlat varandra som medmänniskor. ”Allt vad ni har gjort – och allt vad ni inte har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.”
[ Kyrkan kämpar för trebarnsfamilj som ska utvisas: ”Fruktansvärt” ]
Jag vill inte se ett samhälle där vi i framtiden får skämmas för vår hantering av människor. I dag skäms vi, med rätta, för att vi förvägrade tyska judar att komma hit på 1930-talet, och för hur vi genomförde baltutlämningen efter andra världskriget.
Vi som kristna i Sverige behöver, tillsammans med alla andra med gott hjärta, stå upp mot den inhumana utvisningspolitiken. Den är inte någon migrationspolitik och inte heller någon integrationspolitik. Den har blivit en utvisningspolitik.
Vi behöver i stället tala om ett människovärdigt och människovänligt samhälle. Ett samhälle där vi bygger ett gemensamt ”vi” och där man kan vara välkommen, inkluderad och skapa en framtid för sig själv och sina barn.
[ Frida Park: Som kristna skäms vi över Sveriges ruttna migrationspolitik ]
