Bevarad äktenskapslag är i barnens intresse

Daniel Lucas och Oskar Areskog (Debatt 14 februari) sätter fingret på den springande punkten i all diskussion om äktenskapet: vad är dess definition? Deras svar är att staten "varken kan eller bör definiera det kärleksband som äktenskapet symboliserar" och därför "bör lagen ge en bred och öppen plattform för människan …att bygga sin egen lycka på." Men deras resonemang är problematiskt på flera punkter.

1) De tycks inte skilja mellan äktenskapet och andra relationer. Vi har full frihet att leva i alla möjliga slags kärleksrelationer och förhållanden – inklusive i polyamori – och vi kan skriva alla möjliga sorters avtal med människor för att reglera och skydda våra relationer. Men om alla relationer ska kallas äktenskap har vi spätt ut äktenskapet till oigenkännlighet och det finns inte längre anledning att kalla någon relation för äktenskap.

2) Äktenskapet har från statens sida alltid setts som en unik institution "instiftat till samhällets fortbestånd". DN-journalisten Henrik Berggren skriver i en personlig kolumn om hur han gradvis insåg att staten faktiskt har med vårt kärleksliv att göra: "I min ännu ej avmattade radikalindividualism lyckades jag visserligen få en lätt road rådman att stryka alla referenser till att äktenskapet var 'instiftat till samhällets fortbestånd'. Jag ansåg inte att samhället hade med mitt kärleksliv att göra. Det var kanske något inkonsekvent, eftersom jag trots allt ville lova trohet till min hustru inför vittnen i Göteborgs rådhus. (...) Mitt förhållande till kyrkan blev något mer besvärligt när barnen kom. Jag började inse att frasen om att äktenskapet var instiftat till samhällets fortbestånd inte var religiöst normativ utan sociologiskt deskriptiv: som förälder blir man oundvikligen en samhällsbärare." (Dagens Nyheter 26 augusti 2008)

För oss som drev kampanjen ”Bevara äktenskapet” var barnen huvudargumentet mot den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Det ligger i statens intresse att säkerställa barnens intresse och det ligger i barnens intresse att bli relaterade till de två personer som är upphovet till deras liv.

Äktenskapet är traditionellt den unika institution som samhället erbjudit som ram för man-kvinna-barn-relationen. Med den könsneutrala äktenskapslagstiftningen plockade man bort barnen ur äktenskapets definition och det har i sin tur öppnat för den nuvarande diskussionen om polygami. I båda fallen står barnen som förlorare genom att de på olika sätt distanseras från sitt biologiska upphov. Detta var också ett av argumenten i artikeln mot polygami. Forskningen visar att barn som växer upp i polygama äktenskap upplever mer av äktenskapliga konflikter och familjevåld, löper större risk för beteendeproblem och de presterar sämre i skolan. Varför ska staten öppna dörren för det?