Sune Fahlgren, Magnus Nordqvist och Håkan Sandvik efterlyser (Dagen 15 juni) ett kristet studieförbund. Utvecklingen av ett sådant kräver att vi funderar över den moderna utbildningens begränsningar och den kristna bildningens möjligheter.

Tanken är aldrig fri, det visste redan Paulus. Till korintierna skriver han att han bryter ner världsliga tankebyggnader, inte för att göra sig till en oberoende "fritänkare", utan för att göra "varje tanke till en lydig fånge hos Kristus" (2 Kor 10:5).

Idén om det fria tänkandet är en modern myt. Att tro på det är inget annat än vidskepelse. All vetenskap pekar på motsatsen. Psykologer, sociologer, filosofer, antropologer, historiker - alla är överens om att människan inte skapar sig själv, utan skapasav sin omgivning. Vi är inte fria utan formade. Ändå lever idealet om den fria och oberoende individen i populärkultur och vardagsfilosofi. I vårt homogena samhälle drömmer alla om att vara unika.

Dessa ideal har även påverkat det moderna utbildningsväsendet. Traditionellt betraktades utbildning som ett danande av hela människan - inte bara intellektuellt, utan även moraliskt. Filosofi var under antiken inte abstrakta funderingar över världens uppbyggnad, utan att som lärjunge under en mästare söka det goda livet. Med moderniteten kom i stället tanken på att vetenskapen sysslade med fakta och inte värderingar. Filosofin och teologin tvingades att välja mellan att anpassa sig eller att lämna de moderna universiteten. De blev kvar men övergav med övrig humanistisk utbildning målet att forma goda människor. I stället handlade det nu om att förse studenterna med information och uppmuntra till "kritiskt tänkande". Universiteten blev kunskapsfabriker utan ansvar för studenternas själsliga väl och ve.

Den rörelse jag själv tillhör, den svenska Pingströrelsen, såg med förskräckelse på produkterna som kom ut från dessa kunskapsfabriker. Men i stället för att utmana dessa genom att skapa egna utbildningsformer avfärdade pingstvännerna utbildning över huvud taget. Man idealiserade avsaknaden av formell utbildning, och blev så en spegelbild av den moderna drömmen om oberoendet. Att "självlärd" gå från plogen till predikstolen var det högsta idealet. Som om vägledning från andra människor var något negativt.

Trots att dagens frikyrka rymmer många välutbildade finns det ännu just i fråga om tron en idealisering av naiviteten, fromt omtalad som "barnatron". Det är riskabelt eftersom ett barn, som alla föräldrar vet, är mycket lättpåverkat. Ett barn kan knappast stå emot världens tankebyggnader, för att tala med Paulus.

Det är viktigt att vi är medvetna både om de moderna förutsättningarna för utbildning i Sverige, och om den enorma betydelsen av en god kristen bildning. Själva begreppet avslöjar vad det egentligen handlar om. I bildning gömmer sig ordet "bild", centralt för den kristna teologin som omtalar människan som skapad till Guds avbild. Bildning handlar således om att forma en bild (jfr tyskans bildung). Det handlar om formation (latinets formatio, jfr engelskans formation).

Bildning är med andra ord alltid formerande. Det skapar ett slags människor. Frågan är bara vilken bild som människan formas efter. Målet med den kristna bildningen måste vara att forma människan till Guds avbild.

Detta kräver både teologisk medvetenhet och konkreta resurser. Våra teologiska högskolor är en resurs när det gäller fördjupad kunskap, reflexion och bildning. Men vid sidan av och tillsammans med dessa behövs även andra former: folkhögskolor, studiecirklar, studieförbund, men även tidningar, tidskrifter och andra medier. Vi behöver stödja, vårda och kanske ibland förändra de som finns, och även vara beredda att utveckla en del nya. Vi behöver institutioner av olika slag som bidrar till en kristen offentlighet, och som interagerar och samverkar genom ett gemensamt mål: att forma människan till Guds avbild.