Jag blev starkt berörd av programmet Annas eviga i SVT1 den 31 okt. Det handlade om döden. Kristian Gidlund, som lider av obotlig cancer och som säger att han inte är troende, berättar efter en stunds tvekan, att han bär på en dröm om ett liv efter detta. En kosmisk resa innesluten i en varm omsorg. Bredvid sitter förre ärkebiskopen K G Hammar. Han blir smått hänförd av Gidlunds ”poetiska” berättelse. Men han yttrar inte ett tydligt ord om det kristna hoppet – kärnan i det kristna budskapet.

Det skrivs och talas mycket om kristenhetens kris i vårt land. Om inte kristna företrädare berättar om det unika och revolutionerande i den kristna tron väcks inte människors intresse att söka livets mening där. De kristna vi möter i Apostlagärningarna bubblar fullständigt över därför att de vet att Jesus stått upp från de döda, att han brutit dödens makt och öppnat vägen till evigt liv. De är befriade från dödsfruktan eftersom de redan fått smaka lite av det eviga livets kraft genom den Heliga Anden. De är fyllda av den jublande glädjen som aposteln Petrus ger uttryck för i sitt första brev: ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda…”

Åter till Annas eviga. Programmet speglade starkt den oro som finns inför döden och människans brottning med de existentiella frågorna. Som vi vet kommer de här frågorna väldigt ofta upp i de samtal vi har ute i det dagliga livet. Det är då vi som kristna har vårt stora tillfälle att berätta om den tro som bär oss. Vi behöver träna oss i att med egna ord dela med oss av de enorma verkligheter som beskrivs i t ex Johannes 3:16 och 1 Korinterbrevet 15. Det finns faktiskt inget i hela världen som kan mäta sig med detta. Och det är knutet till människan Jesus Kristus, som blev ett med oss för att vi skall kunna få del av den seger han vann.

Eskil Albertsson, 
tidigare missionsföreståndare i Svenska alliansmissionen