Det finns säkert mycket vi kunde gjort bättre i stridens hetta. Generellt sett använder vi namninsamlingar mycket sparsamt. Förra gången var 2010, då vi kämpade mot Migrationsverkets iskalla behandling av Irakkristna flyktingar.
Låt oss undvika att bygga motsättningar till människor som har närmare till Guds hus än vad vi ibland tror. Det finns ett folk som inte har en aning om postkristendom, som inte känner någon ”radikalt” troende, men ändå upprörs när Skolverket förbjuder Gud, evangelium och psalmer i skolans adventssamling.
Bara tradition, säger ni. Möjligen, men är det så ”bara” egentligen? Och även om vi vill ha mer än ett gulligt Jesusfirande, måste vi väl inte ringakta dessa naiva uttryck av helighet? Vem vet vilka böner som formuleras till en okänd Gud.
Jag delar visionen om en radikal Jesusrörelse, även om mitt medelklassliv utmanas i grunden. Här behöver jag rannsaka mitt inre, mina prioriteringar och motiv. Det ska bli oerhört intressant att se hur denna radikalitet kan vitalisera och modelleras i svensk kristenhet. Utifrån era artiklar har jag några funderingar:
1) Vad menas med att ”inte ställa upp på rådande samhällsordning”, ”inte spela efter samma regler”? Bedöms detta från fall till fall, eller är det en principiell hållning?
2) Det är långt mellan Neros romarrike och Linköpings kommunpolitik. Med all sannolikhet har ni ”staten” i era kyrkbänkar, i cellgruppen. Bröder och systrar i tron, demokratiskt valda. Hur förhåller ni er då till makten?
3) Jesus menar uppenbarligen att vi ska betala skatt? Men vad ska vi förvänta oss tillbaka? Skola? Sjukvård? Begravning? Vilken samhällsordning är det i så fall ni ställer upp på, vilka regler vill ni slippa?
4) Hur undviker radikala kristna ett elitistiskt sektbeteende? Jag påstår inte att ni är vare sig det ena, eller det andra. Men ni har säkert funderat över riskerna.
Våra frikyrkofäder kämpade för frihet. Så småningom vann de rätt till åsikter, religion och yttrande. Dessa rättigheter, och fler andra, är värda att bevaka. Rättigheter vi i dag tar för givna, är andra beredda att dö för. Ett namnupprop är det enklaste av opinionsyttringar vi har rätt till i en demokrati.
Vi kan gärna problematisera Adventsuppropet. Dock är demokrati, i all sin bristfällighet, troligen den bästa samhällsordning som finns på denna sida evigheten. Är det verkligen klokt att ställa sig utanför den?
Wilberforce, Martin Luther King och Moder Teresa slogs för de utsatta, med varje medel som fanns att tillgå. Alla tre spelade avgörande roller i offentligheten, inte vid sidan om samhällsordningen. Man kan ställa upp på spelets regler, utan att förlora sin tydlighet i sakfrågor. Radikal tro måste inte stå i konflikt med samhället. Slaget om sann radikalitet står inom varje människa, det är där jag vinner, eller förlora.
