När jag läst Annika Borgs debattinlägg i Dagen (23 nov) så frågar jag mig hur man kan tänka så fundamentalt olika vad gäller balans och obalans, orsak och verkan? Är det verkligen mediebilden som är obalanserad – eller är det verkligheten? Och varför väljer man att läsa Kairos Palestina-dokumentet (KPD) som ”hatpropaganda” i stället för, som författarna uttrycker det, ”ett rop av hopp i frånvaro av allt hopp”?
Kanske mediebilden hänger samman med de fullständigt asymmetriska styrkeförhållandena och obalansen i ett faktiskt förödande facit av krigen och våldsutbrotten. Sedan 2001 har 59 israeler och 4 717 palestinier i Gaza dödats i angrepp och motangrepp. I senaste kriget 166 palestinier och 6 israeler.
Efter vilka kriterier skapas balans i en sådan obalanserad situation? Att skildra delar av Gaza som en hög av grus och sönderbombad cement är knappast felaktigt. Det kan jag själv intyga när jag efter förra Gazakriget åkte runt där med kyrkodelegationer. Det är i hög grad den verklighet i vilken 1,7 miljoner Gazabor också i dag lever sina liv, där 80 procent av befolkningen är beroende av FN-ransoner. Annika Borg sätter likhetstecken mellan att vara ond och att leva i trygghet. För mig är det en rätt obegriplig bild. De flesta israeler lever i dag någorlunda trygga liv – det är någonting i grunden positivt. Att vilja leva sina liv i fred och trygghet är något djupt allmänmänskligt.
Opinionsundersökningar visar att en majoritet av såväl palestinier som israeler vill fred, och föredrar icke-våld framför våld för att nå sina respektive nationella mål. Det gäller människors liv. Det går därför inte att bortse från de lidanden och inverkan som den israeliska ockupationen av palestinska områden har på dessa människors vardag. Kairos Palestina-dokumentet beskrivs av dem som skrivit det som ett existentiellt ”rop av hopp i frånvaro av allt hopp som ett lidandets rop från ett folk under ockupation och ett bönens rop i tro på en Gud som lyssnar”. Det handlar om ett rop från ett folk som saknar den tryggheten. (Något som alla folk söker inte minst i det av inbördes strider sargade Syrien i dag.)
Det beskriver en verklighet för människor som hela tiden begränsas av förnekandet av frihet och sina mänskliga rättigheter och som utsätts för kollektiva bestraffningar och andra former av repressalier. En separationsmur som förvandlat byar och städer till instängda enklaver, som skiljer människor och familjer åt, bosättningar som tar över alltmera land i Guds namn, dagliga förödmjukelser i militära vägspärrar, begränsningar i rörelsefrihet, flyktingar som tycks dömda att leva resten av sina liv i flyktingläger och tusentals fångar i israeliska fängelser med små utsikter att få en rättvis dom. Ett system av förtryckande byråkrati, som långsamt förstör människor och som driver särskilt unga att emigrera.
När Borg reducerar KPD till en så kallad ”ersättningsteologi” (replacement-theology) är det en lika svårförståelig bild. Många ser i stället att betoningen ligger på ett inklusivt synsätt på en enda Gud, rättvis och god som skapat varje människa till sin avbild. Guds ord – ”en källa till liv för alla människor med tro, hopp och kärlek – med lika mänskliga rättigheter. Här uppmanas vi i västkyrkor att inte ge teologisk och biblisk legitimitet åt det förtryck som ockupationen innebär, som man anser är en synd mot Gud och människan då den deformerar Guds avbild, både i den som ockuperar och den som ockuperas. Landet ser man som givet till alla, judar, muslimer och kristna. Man avvisar alla former av våld och uppmanar till fred och försoning. I stället för att stödja freds- och mänskliga rättighetsgrupper i Israel och regionen så har ensidigt stöd från väst ibland underblåst nationalistiska krafter som bidragit till vad man skulle kunna kalla en ”displacement-theology” eller ”fördrivningsteologi”.
I flera möten mellan judar, muslimer och kristna i Jerusalem och Jeriko, där man samtalat om KPD, har givetvis kritiska delar diskuterats och en del formuleringar som varit otydliga och vaga har förtydligats. Ambitionen är att det än mer ska kunna fungera som ett samtalsunderlag, en ”process” för positiva utbyten i ett alltmer polariserat läge. En judisk deltagare i samtalen uttryckte: ”En kamp för rättvisa pågår och där känner jag mig hemma. Men vi måste också kämpa för fred och ömsesidigt erkännande och för samexistens”. Jag tror att detta är avsikten, också med kyrkomötets svar på KPD och erkännandet av Palestina. Ett fortsatt stöd för en tvåstatslösning, medan det ännu är tid, om det inte redan är försent.
Kjell Jonasson, mångårig utsänd av Svenska kyrkan i Mellanöstern, medförfattare till studieboken "Ett sanningens ögonblick", Bilda 2010 om KPD
