Få ting röjer vår egen själ, som de ord med vilka vi människor yttrar oss om andra. Jag avser inte här att kommentera allt som kommit till uttryck i efterdyningarna till nyheten om Ulf Ekmans beslut att upptas i den Katolska kyrkan, somligt beskrivet av predikanten Tommy Dahlman som ”en kloak av självgodhet och oförskämdheter”. Bakom alltför självsäkra omdömen framträder ett psykologiskt fenomen som Tomas Tranströmer satt ord på: ”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte.”

Ulf Ekmans konversion prövar på allvar vår ekumeniska hållning. Så som denna hållning prövas var gång någon möter kritik i sina försök att gestalta en ekumenisk gemenskap som förenar pingstvänner, lutheraner, katoliker, ortodoxa och andra konfessioner.

Att leva en enhetens spiritualitet handlar om mer än dialog och strategier. Det djupaste motivet är inte ens pastoralt. All enhet har sin källa i Treenighetens mysterium. Ju djupare vi tränger in i denna hemlighet, desto svårare blir det att uthärda att leva i splittring med våra bröder och systrar. Enheten blir ett tvingande måste.

En ekumenisk spiritualitet kräver att vi med ömhet och kärleksfull bön omsluter de trossyskon som vi lever splittrade från på grund av deras avståndstagande från oss och vår oförmåga att förstå dem. Enhetens kallelse är att ”hela den andres sår i oss själva”, som Chiara Lubich, Focolarerörelsens grundare, uttryckt det. Detta är grunden för en ekumenisk hållning.

Det innebär att vi alltid måste sträva efter att utgå från den andre: Från dennes erfarenheter, tradition, teologi och horisont. Att ta emot den andre är att ta dennes frågor, tvivel och kritik på allvar, och rannsaka sig i ljuset av dessa innan vi ger vårt eget bidrag. Vi måste lägga argumenterandet åt sidan. Vägen till enhet är varken att säga ”du har fel och jag har rätt”, eller att bara för enhetens skull säga ”du har rätt”, och skyla över det som skiljer oss åt.

Innan vi kan mötas i det som åtskiljer oss i synen på trons innehåll, måste vi känna varje erfarenhet som sårar den andre som vår egen, göra oss till ett med den andre så att vi utgår från hans och hennes sätt att tänka. Inte genom att förneka det vi med övertygelse bekänner på Kristi och Skriftens grund, utan så att vi hela tiden frågar oss: Vilket ljus kan han eller hon ge mig så att jag kan förstå mig själv och min tro klarare?

Jesu ord om att älska sin nästa som sig själv delar alla kristna. Men frågan kan bli mer närgången än så: Vad innebär det att älska sin nästas kyrka som sin egen? Kan pingstvännen se katoliken som någon som kan berika hennes troserfarenhet? Och katoliken på motsvarande sätt pingstvännen? I så fall kan vi inte längre distansera oss från varandra. Det ställer stora krav på vår förmåga till uppmärksamt lyssnande. Framför allt förutsätter det respekt för Anden som blåser vart den vill. Innan vi når denna punkt av förutsättningslöst lyssnande måste varje behov av självhävdelse och självförsvar förenas med den övergivne Kristus på korset. Även varje kyrka behöver dö bort från sitt ego.

I den dialog som i mer än tio år förts mellan Pingst och Katolska kyrkan i vårt land har jag lärt mig åtskilligt om hur en sådan hållning kan gestaltas. En av dem jag i detta avseende kommit att beundra är nestorn inom den svenska pingströrelsen, Olof Djurfeldt. Genom den uppriktiga viljan att förstå den andre, grundad på respekt för motpartens trosövertygelser och på samma gång en självklar förankring i den egna traditionen, har han gett oss övriga ett exempel att efterlikna. Fritt från förakt, förnumstighet och självsäkerhet.

För att finna en ekumenisk stil – och väg – där vi inte nöjer oss med kompromissen, att bara mötas halvvägs genom att sammanfoga en bit av den andres med sitt eget, behöver vi framför allt en gränslös tillit till den helige Ande. Vi måste kunna säga till dem som finns i de andra kyrkorna: ”Jag lämnar dig inte förrän jag har sett Andens gåvor i dig.” Vi måste vägra släppa tanken att Kristus är närvarande även i den gemenskap som har skiljt sig från oss. Ett äkta ja till Gud förutsätter att vi är villiga att ta emot Kristus i våra bröder och systrar i andra kyrkor.

Sådan är korsets väg, och någon annan väg finns inte om de splittrade kyrkorna ska kunna enas. På korset tar Kristus upp det onda och förvandlar det genom att själv utsätta sig för den yttersta utblottelsen. Endast så kan det som skiljer oss åt, bli en nyckel till enheten. Det som gör oss illa, kan då bli porten till glädjen.

Peter Halldorf, författare och pastor