I perspektiv av Bildaskandalen, då ett kristet studieförbund avbildade judar som råttor, ett välkänt motiv i antisemitisk propaganda under 1900-talet, finns skäl till självrannsakan.
Om det är möjligt att ett studieförbund med anspråk på expertiskunskaper arrangerar utställningen "Det ihåliga landet" med antisemitiska övertoner måste man ställa frågan hur det står till bland enskilda församlingar och pastorer.
När Bilda insåg det olämpliga bad man givetvis om ursäkt. Men det allvarliga är att detta över huvud taget kunde hända, att ingen reagerade under processens gång. Det ska dock tydligt sägas att inte alla nuvarande kyrkosamfund i Bilda saknade reaktionsförmåga.
Uppenbarligen är förmågan bristfällig när det gäller att identifiera kristna antijudiska attityder. Man ska minnas att Kyrkan har en lång historia av judefientlighet och antisemitism. I teologiska framställningar används ofta judar och judisk tro nedlåtande. Ofta sker detta i obetänksamhet, men just av det skälet är det nödvändigt att kristna ledare reflekterar över sin teologi om judendom och judar.
Detta efterlyser professor Amy-Jill Levine i boken, "The Jewish Annotated New Testament", tillsammans med Marc Zvi Bretter, Oxford University Press (2011). Hon föreslår obligatoriska och gedigna kurser i ämnesområdet judisk-kristna relationer och antisemitism i kyrkans historia, vid teologiska utbildningar för kristna ledare, liksom fortbildningskurser för pastorer i tjänst.
Levine listar tio områden där hon menar att kristna är desinformerade. En kristen "motbild" till judisk tro baseras ofta på rena felaktigheter och fördomar. Exempelvis ifrågasätter hon den vanliga uppfattningen att judisk tro bygger på meriter, att människan skapar sin egen frälsning genom goda gärningar.
Hon hävdar att kristna missförstått relationen nåd och lag i judisk tro, liksom framställningen i kristen teologi av judendom som dyster, som lägger tunga bördor på människor. Vilken bild av judar förmedlar en sådan framställning, och vilka konsekvenser för kristen teologi om frälsning i Jesus får den?
Systematiska teologer utmanas av Levine att revidera bilden av judisk tro som "nationalistisk" och inskränkt, mest upptagen med sin egen frälsning, medan kristendomen ses som vidsynt och universell. Den kontrasten är missvisande hävdar Levine, liksom synen på Messias, där Jesus ofta framställs som en "annorlunda messias" än den judiska.
Det finns en rad områden där kristen teologi skevar därför att den utgår från en felaktig verklighetsbeskrivning av judisk tro. Det är hög tid för kristna teologer att låta dogmatiken saneras av Nya testamentets undervisning. Levines utmaning för den kristna systematiska teologin är hälsosam. Det teologiska rastret behöver ständigt brytas mot bibeltexterna och traditioner får inte ha tolkningsföreträde.
Historiska insikter om Jesu tid kullkastar sådant som teologer betraktat som axiomatiskt. Det gäller exempelvis den klassiska anklagelsen att judiska folket korsfäste Jesus, något som strider mot evangeliernas framställning.
Inte sällan kan man höra teologer hävda att Jesu anspråk att vara Gud (kristologin) är ojudisk, och att detta anspråk tillskrevs Jesus i efterhand av Evangelierna. I boken "The Jewish Gospels. The story of Jesus Christ" (New York, 2012) visar Daniel Boyarin, ortodox judisk professor i Talmud, att det inte stämmer. Judar redan före Jesus väntade Människosonen, som enligt en utbredd uppfattning bland samtida judar var en himmelsk gestalt, Gud själv. Även kristna treenighetsläran har sina rötter i judisk miljö före Jesu tid, hävdar han. Detta visar att gränsdragningen judiskt - kristet måste ritas om.
Boyarin visar, genom att placera Jesus i samtida judisk kultur, att han inte alls - tvärt emot vad både kristna och judiska utläggare ofta hävdar - upplöser den judiska identiteten genom att förklara Moseböckernas matregler ur spel.
Fariséernas renhetsregler avvisas, däremot inte Mose föreskrifter. Judiska kosherregler, exempelvis förbudet att äta griskött, annulleras inte av Jesus. Vilka konsekvenser får detta för synen på förhållandet kristna-judar i vår tid?
Mer än 100 år har gått sedan den kristna teologin återupptäckte att Jesus är jude. Implikationerna av denna insikt återstår till stor del för kristen dogmatik att ta till sig. Teologi som skapats under 1 800 år med brusten kontakt med det judiska ursprunget tarvar ett seriöst teologiskt renoveringsarbete.
Nya testamentet är inte antisemitiskt. Men kristen förkunnelse har ofta blivit det.
Bildaskandalen visar att frikyrkliga teologiska utbildningar har ett speciellt ansvar att förebygga antijudiska attityder. Klassisk frikyrklighet behöver genomlysas.
Vilka tar ansvar?
