I ljuset av Ulf Ekmans konvertering bör vi inte låta allt strålkastarljus falla på hans person utan snarare låta det falla på frikyrkans situation. Detta är ett ypperligt tillfälle för konstruktiva samtal och självrannsakande frågor bland oss frikyrkliga. Ett samtal som inte bör handla om konvertering utan om reformation och förnyelse – ett återerövrande av frikyrkans reformatoriska arv.

Jag älskar och delar den iver och nöd som finns i frikyrkan för mission, evangelisation och församlingsplantering. Men jag tror samtidigt att vi behöver vara självkritiska när det gäller pragmatismen, kortsiktigheten och den svaga synen på kyrkan som ibland präglar våra sammanhang. Ytlighet, lätt­sinnighet, aktivism och jagandet efter snabba och stora resultat riskerar att urholka kyrkans innehåll och underminera dess unika roll i världen. Vi riskerar att reducera evangeliet till en produkt som ska marknadsföras och säljas.

När teologisk förankring blir sekundärt och verksamhetens resultat och framgång primärt, blir pragmatism och individualism det vägledande. Med allt positivt som väckelserörelserna innebär är detta den stora nackdelen. Lätt fånget, lätt förgånget. Ofta handlar det om att försöka finna något som känns nytt och fräscht, och som vi tror kan appellera till nutidsmänniskan. När det är som värst förvandlas förkunnelsen till ren säljteknik; evangeliet byts ut mot självhjälps-tricks och att rekrytera medlemmar blir viktigare än att forma lärjungar. Sanningen får vika för resultat och storlek.

Allt ovanstående har jag gjort mig skyldig till, inte bara som enskild individ men som ledare med ansvar för många. Därför är det mitt ansvar att inte bara korrigera mig själv men även offentligt omvända mig från den till stora delar ytliga och andefattiga kristendom jag ivrigt propagerat för. I det ansvaret ligger också att redogöra för min omorientering och ge signaler om vad jag tror kan vara en väg framåt.

Jag har övergett sökandet efter det senaste. Jag sätter i dag mitt hopp till det tidlösa i stället för det trendiga, det eviga i stället för det flyktiga. Jag lutar mot reformation snarare än innovation, att reformera snarare än att konvertera.

Min väg leder inte in under påven, utan till en återupptäckt av reformationens dyrköpta skatter. Den allvarliga frågan vi behöver ställa oss är om frikyrkan har förlorat reformationens omistliga värden och om dess fem solar på nytt bör bli ledstjärnor för kyrkans liv och förkunnelse? Låt mig ställa några frågor kring reformationens huvudbetoningar som illustration.

Skriften allena – har vi avfallit från teologi till terapi? Delar vi bara egna tankar eller utlägger vi Skriften? Sysslar vi mer med motivation och pep-talk än proklamation av evangeliet? Låter vi texten tala eller har tids­andan kidnappat våra talarstolar?

Kristus allena – är vi överlåtna den Kristuscentrerade och korsmärkta förkunnelsen? Predikar vi ett fullbordat verk för frälsning, förlåtelse, frikännande och försoning? Eller reducerar vi Jesus till enbart en före­bild?

Nåden allena – inser vi på djupet vårt syndafördärv? Bara i ljuset av vår syndfullhet och trasighet framträder nåden så förunderlig som den verkligen är. Bara mot bakgrund av de dåliga nyheterna om synd och dom blir evangeliet goda nyheter om en frälsning som enbart vilar på vad Kristus har gjort för oss och inte på vad vi ska göra för honom.

Tron allena – är tron tillräcklig för vår frälsning, eller måste den kompletteras? Är det en gåva eller en gärning? Tron är enligt Skriften inte något vi finner inom oss själva eller genom olika krampaktiga tekniker åstadkommer av oss själva. Tron är en förtröstan på Guds löften som skapas i oss genom Andens verk i Ordets förkunnelse, när vi ser Kristus sådan han är.

Guds ära allena – tror vi fortfarande att människans främs­ta syfte och högsta goda är att ära Gud och finna sin djupaste tillfredställelse i honom? När vi ängsligt söker vår egen ära, bekräftelse och framgång – och jämför oss med varandra – då förlorar vi fokus på Guds ära och härlighet. Vi blir självupptagna i stället för Gudstillvända, vi tappar perspektivet på Guds storhet och faller snabbt in i lättsinnighet och ytlighet, och det avspeglar sig snabbt i kyrkans liv, fokus och budskap.

Min längtan är att dessa reformationens huvudbetoningar skulle bli riktmärken för en svensk frikyrklighet fylld av iver för evangeliets utbredande i Andens kraft.