För många år sedan läste jag en utmärkt artikel i en kristen kulturtidskrift med rubriken De översäkras undergång. Jag kom att tänka på den när jag fick se hur Nätverket för klassisk baptism och kristen tro angriper Sofia Camnerin och Equmeniakyrkan (Dagen 25 oktober). Alldeles bortsett från den obehagliga och nedlåtande tonen speglar artikeln en för mig väldigt konstig syn på kyrka, predikan och teologi. När jag predikar (och det gör jag ibland) måste jag tänka så här: jag får försöka uttrycka vad jag tror att Gud menar och vad bibelordet säger. Men jag trevar alltid och min förhoppning är att Gud finns i rummet och (kanske med ett milt leende) välsignar mina försök att förklara och församlingens försök att förstå.
Jag kan däremot inte begripa hur talesmännen för nätverket tänker. De tillskriver Sofia Camnerin en auktoritet som hon inte har och som hon aldrig eftersträvat. Författarna uttrycker sig precis så som de allra hårdaste ateisterna önskar och kräver att vi kristna ska göra: klara besked och ingen tvekan! (Se Lena Andersson i DN 19 oktober och Ann Heberleins kommentar den 25).
Nu menar jag självfallet inte att man kan säga vad som helst. Den bekännelse som betytt nästan allt för mig som kristen är: Jesus Kristus är Herre. Utöver den finns bärande tankar som definierar kristen tro. Den långa och delvis pinsamma historien om kyrka och bekännelse vimlar av exempel på att förkunnelsen kan tappa riktningen. Då tvingas man söka sig tillbaka till grunderna, fundamenten, hur det står skrivet, Jesu egen lära. Det kan vara jobbigt och fresta på. Men de som har skapat problemen har nästan aldrig varit de trevande, frågande, öppna och sökande kristna människorna, utan oftast några tvärsäkra "ledare". En annan dyster lärdom från kyrkans historia är att de tvärsäkra inte sällan varit ute i kyrkopolitiska syften: att locka medlemmar till den egna fraktionen.
Jag har en själv en del problem med vad teol dr Sofia Camnerin har skrivit. När jag läste hennes texter om predikan tyckte jag att hon lade onödigt stor vikt vid pedagogiska argument, där rent bibliska hade stått starkare och lett till samma slutsatser. I en fredsteologisk uppsats som jag nyligen läst (i boken "Fred är vägen till fred", KG Hammar med flera, Marcus Förlag 2013) finns en motsättning mellan lidande och nåd som blir en smula oklar. Mot boken "Försoning behövs" (Verbum 2012) finns invändningar mot både hennes och Arne Fritzons resonemang (vi har studerat dem i vår församling). Men så måste det vara med både teologi och predikan. Distinkta formuleringar är bra för det goda samtalet, men artikelförfattarna i Dagen förvanskar Camnerins teologi i avsikt att fördöma den. Att ihärdigt söka sanningen är det bästa vi kan göra. Det gäller i politiken, i vetenskapen och i teologin. Den som tror sig ha hittat Sanningen bör vara väldigt orolig för sig själv.
Jag förstår inte alltid det Sofia Camnerin skriver, men jag tycker om det och är tacksam att hon arbetar i min kyrka. Jag förstår precis vad talesmännen för nätverket påstår, jag tycker inte om det och vill inte ha sådana ledare i min kyrka. Det är skillnaden.
Lars Ingelstam
professor, medlem i Abrahamsbergskyrkans församling, f d medlem av Svenska missionsförbundets styrelse
