Skribenterna som inledde debatten om studieförbundet Bilda efterfrågar ett kristet studieförbund. Bilda är alltför styrt av volymmål och nu är det dags att kyrkorna tar tillbaka sitt studieförbund, ansåg de. Joel Halldorf problematiserar det moderna utbildningsväsendets ideal och kunskapssyn. Kyrkornas uppgift är att utforma en kristen formerande bildning: "?att forma människan till Guds avbild."
I dessa inlägg formuleras dels behovet av en förnyad diskussion om vad kyrkorna vill med sitt bildningsförbund, dels en kritik av nuvarande situation (Bildas roll och det moderna projektet).
Den förnyade diskussionen behövs, men också samtalet om den nuvarande situationen. För det finns en slags rädsla som går igen i olika sammanhang som har bäring på kritiken, nämligen rädslan för att Gud inte längre är skapelsens Gud, att Gud är frånvarande.
För att ge exempel så riktas det i ett antal samtida teologiska strömningar en kritik mot det moderna projektet (Emergent Church och Radical Orthodoxy). Även om det finns mycket gott att hämta inom exempelvis Emergent Church - ett starkt patos för rättvisa, en önskan att se samman det sociala och andliga - så är problemet att skapelseperspektivet inte alltid ryms. Skapelse och frälsning separeras och frälsningen blir ett avbrott i en tillvaro i övrigt tömd på Guds närvaro. Jesus, befriaren och frälsaren, blir närmast människors förebild. Trots alla avsikter så kan man landa i en atomistisk människosyn där frälsningen blir avhängig människan. Gud blir liten och människan stor.
Jag tror också att vi kan förändra världen. Men för det behövs Guds nåd och att Guds kärlek kommer först, tilltron till att Guds Ande verkar i människor och skapelsen, att Kristus är med oss och att hela skapelsen är fylld av Guds närvaro.
Därför, om vi inte ska hamna i uppgivenhet när vi diskuterar utbildningsväsendets misslyckande och baksidorna av det moderna projektet, behöver vi påminnas om att varenda unge vi möter i Bildas rockband, varenda kvinna och man i studiecirklar och folkhälsoarbete, varje gemenskap, bär på ett inneboende värde som ingen ondska kan ta ifrån dem. Och Gud är också där, skapar, kallar och utmanar. Om vi säger det först, är det enklare att fortsätta samtalet, om exempelvis de utmaningar som förbundsordförande Erik Amnå berörde på Bildas Förbundsstämma 2012:
Ett tilltagande hat mot invandrare och kvinnor, rädslan för religion och den politiska uppgivenhet som breder ut sig i samhället. Amnå gjorde det utifrån en tilltro till det moderna projektet och dess demokratirörelse, kvinnors frigörelse, jämlikhet och mänskliga rättigheter.
Ett antal utmaninga r återstår. En av dessa är att livstolkningsprofilen som Bilda framhåller kan bli för intellektuell. Livstolkning och bildning är också alltid kroppslig. Det har våra bildningstraditioner inom de fria kyrkorna i Sverige bejakat, inte minst genom Paulo Freires inflytande. Bildningen har i stora delar tjänat en befriande praktik. Den pågående Bilda-debatten väcker frågor om hur vi i dag värnar och formulerar en bildning för befrielse.
Ett sätt är att hänvisa till evangeliernas berättelse om Jesus, som undervisade med tal och en befriande handling som förvandlade världen. Orden och handlingarna, alltid i sammanhang av människor, berättade om Guds rike bland människorna. Guds rike handlade inte om den enskilda människans växande till gudsskådande, avskilt från världen, utan om ett gestaltande av den befriande visionen: shalom - fred och frid för hela skapelsen.
Därför behöver kyrkorna fortsätta diskutera varför de behöver sina bildningsresurser. Gemensam Framtid som nu ska förverkliga verksamhetsplan och strategisk plattform, satsa på kompetenshöjning genom Medarbetarlyftet, behöver Bilda. Men kyrkornas egen bildningssyn behöver spetsas och bli tydligare och den profetiska rösten klarare.
Frågorna måste ställas oftare: "Till vad är det du kallar oss Kristus?"
