Det är mycket glädjande att Dagen sätter fokus på abortfrågan och på ledarplats (8 februari) talar om behovet av både generella attitydförändringar och specifika lagändringar och utmanar politiker att våga lyfta frågan om veckogränser. Med referens till diskussionen om trafikdöden föreslår Dagen ”en nollvision för aborter”, en vision det är lätt att instämma i.
Men vad ska arbetet med en ”nollvision” utgå från? Dagen skriver: ”I samma ögonblick som ett barn blir till finns tre individer att ta hänsyn till – den blivande modern, den blivande fadern och ett foster som redan från början har en egen identitet, som är sett av Gud och sammanvävt av Honom. Med start där tar synen på abort ett steg tillbaka från att vara en rättighet för kvinnan att bestämma över sin egen kropp till att bli en möjlighet som ibland måste utnyttjas, en sista utväg när alla andra är prövade.” Vad betyder det? Texten tycks dra åt två håll samtidigt. Å ena sidan är fostret en individ med en egen identitet från befruktningen, å andra sidan är utsläckande av den individens liv en ”möjlighet som ibland måste utnyttjas”. Vad betyder det i praktiken? Handlar det om situationer när moderns liv står i fara? Eller ska det förstås som ett bejakande av den fria aborträtten?
Att driva en nollvision för aborter samtidigt som man driver rätten till aborter är ett meningslöst företag; nästan 40 års erfarenhet bevisar det. Om vi inte vågar problematisera aborten som sådan, finns det ingen kraft bakom försöken att få ner aborttalen. Nollvisionen för trafiken bygger på avskyn för det dödsbringande i nuvarande situation. Det vore förstås absurt att ha en nollvision för trafiken och samtidigt hävda någon slags rättighet – vid speciella tillfällen – att få köra ihjäl varandra.
Principiellt bygger motståndet mot abort inte på religiösa övertygelser, utan det utgår från två allmänt accepterade byggstenar. Den första byggstenen är ett biologiskt faktum, att det mänskliga livet börjar vid befruktningen. Den andra byggstenen är människovärdesprincipen, som talar om det ”inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet” för att citera ur Förklaringen till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Slutsatsen måste bli en uttalad abortkritisk hållning: en individ har inte rätt att utplåna en annan.
Vi är alla medvetna om att det i dagsläget inte finns någon politisk vilja eller möjlighet till genomgripande förändringar när det gäller synen på abort. Desto viktigare då att inte ge upp det principiella resonemanget utan fortsätta att tala klarspråk och vara en profetisk röst. På det här området ska vi kasta sten i skon på den kultur som inte vill kännas vid sina egna gärningar: att vi tar oss rätten att förkasta de minsta och svagaste ibland oss.
