Det var i mitten av 1950-talet. Vi, några ungdomar från Fagersta, åkte till Västerås. Vi skulle besöka AKO-teamets kristna kampanjmöte. Intill kören på scenen utmärkte sig en ung, skicklig pianist. Än idag kommer jag ihåg hur hans spel imponerade på mig. Till pianot hade han kopplat in ett extra tangentbord, ett Clavioline, som kunde åstadkomma olika effekter, klanger och vibraton. Ps 222, ”Just som jag är” klingade ut och gick direkt in mitt unga hjärta.
