Torbjörn Freij: Frihet – men inget stöd från männen

Manssamhället lät kvinnorna bära det fulla moraliska ansvaret för friheten som kom med abortlagen 1974.

—   Torbjörn Freij

I min förra krönika frågade jag om "kristna frågor" i politiken bara handlar om abort, homosex och möjligen Israel. Det finns många andra frågor som borde vara angelägna ur ett Gudsrikesperspektiv.

Men observera att jag aldrig skrev att exempelvis abortfrågan är oviktig. Moder Teresa tog den på fullaste allvar. 1973 fick hon fredspriset i Oslo och när hon sedan besökte Storkyrkan i Stockholm ville man ta upp en kollekt till hennes arbete. Hon avböjde med orden: ”Jag kan inte ta emot pengar från ett folk som inte tar hand om sina ofödda och sina gamla!”

Vem som helst annars som hade sagt detta hade blivit rullad i tjära och fjäder på Stortorget, men här stod en liten kort dam med hög trovärdighet. Ingen vågade utmana henne.

Både högern och vänstern har problem med abortfrågan. Högern är förtjust i lagstiftning. Det positiva sättet att beskriva dem är att de ser fostret som en skyddsvärd individ. Det negativa är att man kriminaliserar kvinnor som i många fall redan är utsatta och maktlösa.

Vänstern är inte bättre. De lever ofta i en förnekelse av att fostret skulle kunna ha något skyddsvärde. De kan inte ens tillåta sig den tanken eftersom det skulle kunna leda till en restriktivare lagstiftning.

Jag menar att det finns en sida i abortdebatten som varken manschauvinister eller radikalfeminister brytt sig om. Det är socialpolitiken. Det finns ett – inte helt okontroversiellt – talesätt i USA att republikanska perioder innebär ett starkare rättsskydd för fostret men fler aborter – på grund av stora brister i socialpolitiken. Under demokratiskt styre är det tvärtom: svagare rättsskydd för fostret men färre aborter – på grund av en mer proaktiv socialpolitik.

Jag förstår inte varför man inte kan välja det bästa av båda synsätten. Självklart måste samhället orka ge fostret ett skyddsvärde och göra allt för att minska aborterna, inte minst genom en stark socialpolitik.

Abortutredningen 1972 föreslog inte bara en abortlag. Utredningen kom också med ett socialpolitiskt paket som enligt dåtida kunskap kraftigt skulle minska aborterna. Paketet kostade cirka 7 miljarder i dagens penningvärde och byggde delvis på det framgångsrika Gotlandsprojektet.

Riksdagen sa ja till lagen 1974, men paketet ”råkade” man till stor del glömma bort. Man gav alltså kvinnorna friheten men ville inte skjuta till erforderliga resurser för att ge dem reella förutsättningar att fatta sitt beslut.

Manssamhället – som i högsta grad medverkar till att graviditeter startas – gav kvinnorna ett entydigt budskap: ”Nu har ni friheten, tjejer!” Men i verkligheten lät de kvinnorna bära det fulla moraliska ansvaret, utan att lägga två strån i kors för att lätta på den bördan.

Detta måste väl ändå vara manssamhällets största triumf över kvinnorna i modern tid!

Läs också: Torbjörn Freij: Är bara abort och homosexualitet "kristna frågor"?