Västerås domkyrka får liv i fängslande bok

Fredric Bedoire, professor emeritus i arkitekturhistoria, fortsätter att berika oss med välskrivna praktverk om svensk arkitektur. Det tackar vi för, ty hans myckna lärdom står aldrig i vägen för ett tillgängligt, rikt och njutbart språk. När han nu har tagit sig an Västerås domkyrka, landets näst största tegelbyggnad, 93 meter lång och 100 meter hög, har resultatet blivit något alldeles extra.

Bedoire rör sig som på mammas gata bland kungar, biskopar, byggmästare, konstnärer, bergsmän, skolmänniskor och vanligt folk genom åtta sekler. Han förvandlar domkyrkan till ett prisma med vars hjälp han låter oss förstå hur silvret från Sala, kopparn från Falun och järnet från Bergslagen finansierat landets och kyrkans välstånd.

Han tar med oss till de verkstäder i Sverige, Holland, Tyskland och Italien där de många konstföremålen tillverkats. Han inte bara ser varje detalj, han beskriver dess ursprung, funktion, problem och förtjänster och gör relevanta kopplingar till storpolitik, handel, utbildningsväsende, hantverk, stadsliv, gudstjänst- och kulturliv liksom stadsplanering, kyrkohistoria och, inte att förglömma, lokalsamhället. Han beskriver hur kyrkan använts till bibliotek, tryckeri, lagerlokal och mera och förtiger inte tider av "stor oreda" med stank från gravarna, busliv och bråte – fram till dagens status som trestjärnigt besöksmål i Guide Michelin. Han skriver om de återkommande bränderna, de ständiga takproblemen och om mässan 1954 när ett 25-kilos stenblock slog i golvet – men mässan fullföljdes!

Fredric Bedoire beskriver hur man målar och målar över, tar upp fönster och sätter igen fönster, bygger nya pelare och bygger om gamla (hur vågade man?). Man sänker och höjer murar, gräver och gräver upp gravkamrar. Och till sist gjuter man resolut ett metertjockt cementgolv med golvvärme under hela kyrkan utan att nöjaktigt dokumentera alla de förnäma personagernas gravkamrar som därmed fylls igen.

Alla ansvariga arkitekter porträtteras förstås. Katedralens biskopar passerar revy, störst bland dem Johannes Rudbeckius. Ofta hade de storpolitiska ambitioner: storsinta, begåvade och generösa andens och vetenskapens män. Men de kunde också vara småsinta, giriga, maktlystna och ibland till och med blodtörstiga. Resandet och utbytet över gränserna verkar ha varit lika stort som självklart ända från 1200-talet och till vår tid, nu när Aseas och varuhusens jättehuskroppar hotar domkyrkans förut oöverträffade position i staden.

Bedoire låter hela tiden kyrkohistorien utgöra fond för berättelsen, från den självklara katolicismen till övergången till lutherdomen med dess olika reformrörelser. Han visar hur det katolska kyrkorummet kännetecknades av prakt, medan det lutherska skulle vara praktiskt, och vilka konsekvenser det får. Smärre omnämnanden av pietism, kalvinism och väckelserörelser får också plats.

Boken är vacker, från den biskopligt lilatonade ryggen till korgallrets mönster på pärmens insidor. Nära nog varje uppslag har skarpa och väl valda bilder – ingen självklarhet i ett verk som detta. Skulle man önska något så vore det kartor och planritningar i större skala.

Men det är marginellt. Boken om katedralen i Västerås förtjänar att finna läsare långt utanför sin kulturella och geografiska närmiljö.