Att bli kuggad malde ned mitt självförtroende

Med högt ställda ambitioner och ett förträffligt självförtroende siktade jag på att ta körkort direkt vid 18 års ålder. Det skulle ta närmare 15 år innan den legendariska “lappen” var min.

Det hela tog sin början runt millennieskiftet med en veckas intensivkurs i en sömnig småstad i Mellansverige som hade ett rödljus, en rondell och en korvkiosk. Jag bodde helt ensam på ett nedgånget vandrarhem. Teorin hade jag enkelt klarat av i förväg, men det här med praktiken var värre. Jag hade aldrig suttit bakom ratten när körskolläraren, en sträng och surmulen herre, tog sig an mitt öde. Jag kunde inte skilja på vad som var gas- eller bromspedal.

Det gick inte alls. Jag kuggades och grät i dagar. Så satte jag mig på ett plan över Atlanten för ett år i USA. Där tog jag nya tag och lyckades ta körkort med en automatbil och körde lycklig i väg på den raka, breda motorvägen New York State Route 343. Det var som att köra bilbana.

[ Ella Bohlin: Måste ekonomisk frihet alltid innebära frihet från någon annan? ]

Väl hemkommen i Sverige var giltighetstiden för teoriprovet på väg att ta slut. Jag chansade och bokade en spontan uppkörning i Luleå. Jag kuggades direkt.

Åren gick. Mitt självförtroende kring bilkörning maldes ned. Det gick så långt att jag före sociala tillställningar oroade mig för att någon skulle ställa frågan om jag hade körkort eller vilken bil jag körde.

En dag då vi skulle åka och bada med vänner och min man som vanligt satte sig bakom ratten frågade sonens lekkamrat om inte jag skulle köra, varpå sonen svarar “mammor kör inte bil”. Då fick jag nog.

Vilka normer hade jag förmedlat till vårt barn? Skulle han växa upp i tron att kvinnor inte kör bil? Ur ett jämställdhetsperspektiv totalt förödande. Nu var det tredje gången gillt. Jag anmälde mig samma dag till en ny (dyr) intensivkurs.

Slutförandet. I en tid då mycket är flyktigt och kretsar kring omedelbar tillfredställelse tror jag att detta är ett så viktigt värde.

—  Ella Bohlin

Första dagen bekände jag allt inför körskolläraren. Osäkerheten, skammen och den brustna tilliten till min egen förmåga. Han kom inte med förutfattade meningar. Han förstod och tog det pedagogiskt steg för steg. Samma vecka klarade jag uppkörningen i Sollentuna. Sedan dess älskar jag Sollentuna för evigt.

[ Ella Bohlin: Det är inte lätt att vara kristen kristdemokrat ]

Det var total lycka. Visst var friheten berusande, men framför allt var det känslan att ha fullföljt som dominerade. Slutförandet. I en tid då mycket är flyktigt och kretsar kring omedelbar tillfredsställelse tror jag att detta är ett så viktigt värde. Ansträngningen som ger resultat och vikten av att slutföra det som påbörjats. Då kommer den verkliga tillfredsställelsen.

Det här är min körkortshistoria. Det är en tragikomisk och dyr historia, men som trots allt fick ett lyckligt slut. Nu vet jag, och min son, att mamma kan köra bil.