Gästkrönika

Tips från coachen: Fråga aldrig en jude när chanukka infaller

December är lite hektisk för ett multireligiöst hem som vårt, skriver Naomi Abramowicz.

Det är mycket att hålla reda på i december för ett multireligiöst hushåll som vårt.

När är det egentligen dags för den judiska högtiden chanukka? (Tips från coachen: Fråga aldrig en jude när det infaller – vi vet inte heller eftersom den judiska kalendern följer månen, vilket innebär att det varierar från år till år.) Har vi tillräckligt många ljus till vår chanukka-ljusstake – eller behöver vi handla nya? Och när är det dags för första advent? Vi måste ju få upp adventsljusstaken från källaren och hinna sätta upp julstjärnan!

Förr hade jag ett mer kluvet förhållande till julen. För hur gör man egentligen när man ska uppmärksamma en helg som inte tillhör ens egna traditioner, men som är viktig för någon i ens närhet? Och framför allt: Hur gör man det på ett sätt som är respektfullt för alla – där ingen känner att de behöver kompromissa med sig själva eller sin religiositet?

Det är något som skribenten Mary Lane Potter skriver om i en artikel i den judiska nättidningen Tablet Magazine (10/11). Hon beskriver den kristna teologen och tidigare Harvard-professorn Harvey Cox förhållningssätt till sin judiska frus högtider: som en sorts religiös medpassagerare. Man befinner sig nära ett annat samfund och deltar i dess riter, men det finns också gränser för ens deltagande. För Cox gick den vid att leda den stora sedermåltiden på Pesach eller att säga bönen över vinet på shabbat, sådant som är förbehållet dem som tillhör religionen. Medan han utan vidare kunde äta med, dansa, be och sjunga med sin frus samfund.

Tips från coachen: Fråga aldrig en jude när chanukka infaller.

—  Naomi Abramowicz

Ungefär så förhåller min fästman och jag oss till varandras religiösa traditioner. Han firar shabbat med mig varje fredag. När vi var i Israel köpte vi en kippa till honom som han bär varje fredagskväll i samband med shabbatmåltiden. Efter att jag har välsignat ljusen säger vi båda “amen”. Sen pratar vi om hur veckan har varit, vad som har varit bäst och låter resten av världen försvinna en stund.

Jag hjälper honom att klä granen, efter hans mycket strikta instruktioner (smaklöst julpynt göra sig icke besvär). Vi går till och med på midnattsmässan i Kalmars domkyrka, på mitt initiativ. För om jag ska fira jul kan jag väl ändå göra det ordentligt? Även om jag har mina tydliga gränser, jag skulle exempelvis aldrig ta del av nattvarden. Men jag sitter tyst, någonstans långt bak i domkyrkan och njuter av ljusen, sången och värmen.

Att ta del av varandras traditioner gör inte mig kristen eller honom judisk. Däremot gör det våra liv mer meningsfulla. Då får man leva med att december blir lite mer hektisk.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig