Hur toleranta är kristna egentligen?

Jag har stött på dem som menar att kristna inte behöver vara toleranta. Ställningstagandet grundar sig i föreställningen att tolerans skulle förutsätta ett ojämlikt maktförhållande otänkbart för en kristen; att endast tolerera sin medmänniska innebär ett maktutövande. Synsättet kan låta rimligt utifrån tanken att det kristna livet handlar om att avstå världslig makt – för visst finns det nog med exempel i Bibeln på berättelser där lärdomen kan summeras med ”makt korrumperar”.

Förstås har kristna även förespråkat andra förhållningssätt till makt. Medborgarrättskämpen och baptistpastorn Martin Luther King knöt ett gott maktutövande till vikten av en god karaktär. Han kritiserade synsättet att makt skulle vara kärlekens motsats; att kärlek innebar resignation för makten, och makt ett förnekande av kärleken. I stället menade han att makt var nödvändigt för att uppfylla kärlekens och rättvisans krav; maktutövning utan moral var det som låg bakom samhällsproblemen i 1960-talets USA.

Oavsett vilken syn man har på makt, vill jag ändå mena att en kristen har skäl att vara tolerant. Detta eftersom tolerans egentligen inte har så mycket med makt att göra. Med politisk tolerans avses benägenheten att tillerkänna även sina meningsmotståndare politiska fri- och rättigheter. Det innebär att även en mycket maktlös person fortfarande kan hysa intoleranta attityder – i form av att vilja förvägra andra politiska rättigheter.

När den politiska toleransen undersökts bland svenska medborgare går det att se hur ogillande mot grupper som i allmänhet brukar anses särskilt utsatta, inte är särskilt utbrett bland befolkningen i stort. Det är positivt. Däremot tillhörde sverigedemokrater den mest ogillade gruppen, följt av abortmotståndare. I en demokrati är det förstås tillåtet att ogilla andra. Något annat vore orimligt, ja rent av auktoritärt.

[ Thomas Idergard: Att säga ifrån kärleksfullt är bättre än tolerans ]

Mer oroande är dock att svenskar i hög utsträckning var beredda att inskränka ogillade gruppers fri- och rättigheter; rätten att uttrycka sin åsikt i tal och skrift, demonstrera och bilda föreningar, ställa upp i val eller bli statsminister.

Läget borde stämma till eftertanke för kristna. Den svenska intoleransen tycks vara riktad mot kristna såväl som deras meningsmotståndare; traditionellt brukar ju frikyrklighet förknippas med ett engagemang för flyktingar, såväl som med en skepsis mot abort. Kanske kan egna erfarenheter av marginalisering vara till hjälp i att rannsaka vilka attityder som odlats inom de egna leden gentemot avvikande grupper utifrån att: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.

[ Fredrik Wenell: Den svenska toleransen tål inte det annorlunda ]